Ullaguran

Arbetsuppgifter som skulle passa mig jävligt bra, men som jag inte vet hur man ska få jobba med (kanske måste man ligga)

2012-01-30T11:58:00.001+01:00

Vara den som hittar på produktnamn på IKEA
Skriva manus till humorprogram
Utveckla sällskapsspel
Driva ett café
Vara chef
Hitta på nya ord
Bestämma soundtrack till en film
Fungera som åsiktsmaskin i debattprogram
Religionskritiker
Sanningssägare
Formulera andra människors åsikter och känslor
Skapa stämning och locka till skratt
Fixa fester med lekar, teman
Ifrågasätta
Bestämma
Skriva bloggar och annan nonsens

Saker jag gärna skulle vilja bli men som jag tyvärr inte har tillräckligt med talang för

2012-01-30T11:57:00.002+01:00

Popstjärna
Låtskrivare
Grafisk formgivare
Programmerare
Nobelpristagare
Skjutjärnsjournalist
Produktdesigner
Stjärnkock
Ledamot i Svenska Akademin
Expert på något, vad som helst

Saker jag absolut inte vill bli när jag blir stor

2012-01-30T11:20:00.000+01:00

Jag är lite konstig, därför börjar vi bakifrån. Helt enkelt genom uteslutningsmetoden ska vi komma fram till vad jag ska bli när jag blir stor.

Jag vill inte:

Ha ett jobb som innebär att man blir smutsig eller måste vistas utomhus.
Här försvinner många obehagliga arbeten såsom trädgårdsmästare, bilmekaniker, arkeolog, rörmokare, sophämtare, slaktare, skogshuggare, byggjobbare, snowboardinstruktör, bonde, hockeytränare och vaktmästare.

Ta hand om sjuka eller små människor/djur
Då kan vi stryka över alla vårdjobb, vetrinär, dagisfröken, särskolelärare, fritidspedagog, bonde (igen, jag vill absolut inte bli bonde), sjukgymnast.

Vara en person som folk uppfattar som störig, jobbig, i vägen
Alltså inte jobba som försäjare av något slag, telefonintervjuare, lapplisa, skvallerpressjournalist, paparazzifotograf, insamlare till välgörenhetsprojekt, politiker.

Och jag förstår inte:

Avancerad matematik
Ekonomiska teorier
Juridiska termer
Kemiska reaktioner
Programmeringsspråk

Och jag är inte intresserad av:
Naturen
Bilar eller andra fordon
Friskvård
Bajs

Och det här tycker jag är fullständig bullshit:
Astrologi
Akupunktur
Massage
Träning med maskiner
Regler som inte får ifrågasättas
Religion
Ockultism

Jag använder hellre hjärnan än kroppen. Förnuft hellre än känsla. Logik snarare än tro. Jag är mer kreativt sinnad än praktiskt. Jag har kanske tummen mitt i handen, men huvudet på skaft. Att uppfattas som rolig är viktigare än att bli tagen seriös. Jag gillar att vistas bland människor, inte nödvändigtvis för att jag tycker om dem men för att de är intressanta. Jag analyserar och ifrågasätter, invanda mönster och rutiner är vanligtvis inte de bästa. Regler är inte till för att följas. Jag är inte som alla andra, men heller inte särskilt ovanlig. Jag vet lite om mycket men inte mycket om något. Jag kan vara påhittig och oerhört verbal, men jag kan lika gärna sjunka ner i ett tourettesträsk och uppfattas som konstig. Jag har inget oändligt tålamod, men jag är snabb, effektiv och bestämd. Jag vet var skåpet ska stå, men vågar ofta inte visa det. Jag är velig, otuff och rädd. Jag har en vass tunga och ett jävla humör. Jag är bäst i världen, men sämst på att ta plats.

Så vad ska det bli av mig?

Vad ska jag bli när jag blir stor?

2012-01-30T10:33:00.000+01:00

Du tar en näve grus, kastar gruset upp i luften några gånger - så många gånger som det tar att säga "Hur många barn får jag när jag blir stor?". På sista kastet vänder du händerna och ser hur många småstenar du lyckas fånga på handryggen. Det är det antalet barn du ska ha när du blir stor!

Om det vore så enkelt. Om man kunde applicera något liknande på karriärval. Om man t.ex. kunde klunsa om det. Sax - då ska du blir frisör. Påse - blir du arkeolog. Sten - åh, en geolog. Men det funkar inte så.

Däremot ska man helst när man är en 18-20 år veta vad man vill syssla med fram tills pensionsåldern, och sedan dessutom ha disciplin att sätta sig i universitetsskolbänken och intensivt studera just det där man brinner för.

Inte låta distraktionsmoment såsom killar, smink och disko komma emellan. Inte hatta mellan olika ämnen för att man inte vet exakt vad man vill, för att det är så mycket som är kul och intressant, dock inget som är tillräckligt kul och intressant för att man ska vilja fördjupa sig i det. Inte låta sig förföras av nationslivets parallelluniversum, gå på disko flera gånger i veckan, cykla tandemstafett från Göteborg, gå på baler i långklänning. Och absolut inte sticka till London, innan de vimsiga studierna ens var avslutade, inte hamna i alkoholkoma. Inte låta killar, smink och disko ta över tillvaron.

Inte göra som jag.

För då kan du inte klaga sedan när du sitter med över 300 tuss i studieskulder, över 200 högskolepoäng men ingen examen. Även om du jobbar som Ulla-Bella sekreterare. Nej, inte klaga, ta dig i kragen istället, skyll dig själv. Och vill du hjälpa hjälp dig själv, för det är ingen annan som kommer att göra det.

Ok, I hear you. Jag ska. Låt mig först bara komma på vad jag vill bli när jag blir stor.

Det faktum att jag inte kan höger och vänster är synnerligen genant för mig som gammal person

2012-01-29T23:43:00.001+01:00

På körskolan. "Ta nästa vänster", säger Linus. Har jag gott om tid hinner jag tänka efter, kolla var jag har den osynliga klockan (armbandsur har jag inte burit sedan tidigt 90-tal) och därmed räkna ut vilket håll jag ska köra åt. Men i mer brådskande ärenden är jag pinsamt chanslös. Jag har helt enkelt ingen inbyggd kompass, jag kan inte känna vilket som är höger eller för den delen vänster.

Som idag när jag skulle agera kartläsare i bilen medelst min Google maps-app. Kartjäveln vände ju sig när jag vred telefjanten så att kartan skulle ligga samma som vägen. Jag var helt lost i limbo och fick småpanik. Inte för att det var så förfärligt illa att köra fel några kvarter, men för att jag blev så vansinnigt trött på min egen oförmåga.

Vad är detta, vad är det för sjukdom? Det måste ju finnas en bokstavskombination för detta, jag måste få en diagnos ställd. Det kan väl inte vara så enkelt att jag är dum i huvudet?

"Man får inte ta kort här. Det handlar om copyright"

2012-01-29T22:04:00.002+01:00

Så sa en vaktgubbe till en plåtande kärring som besökte muséet. Det var alltså inte jag som var kärringen i fråga, jag var smart och smidig med min kamerasmygning. Dessutom är jag väl ingen kärring? Bara ibland, men jag har slutat med det nu.

Det var kul att gå på konstgalleri! Det fanns ett par riktigt heta vax. Dardel, Matisse, Picasso, Braque, Paul Klee, Alexander Calder, Sigrid Hjertén (och nu namedroppar jag så pass att jag inte själv vet vilka de sista är). Det var väl i och för sig inte Picassos allra snyggaste verk, det kan man inte beskylla honom för. Och Matisse var nog full när han gjorde sin tavla. Men de två nedan var snygga. Sigrid Hjertén och Nils von Dardel. Och lilla Bella som sov sig igenom hela föreställningen, hade alls inget vett att uppskatta konstnärernas alster och smärta. För alla konstnärer är väl i psykisk obalans, det är väl så man blir en artist av rang, så man får något att säga? Alla mår dåligt, men även i helvetet finns det grader. Det kan man trösta sig med.

Den Döende Dandyn var så spektakulär att jag köpte med mig den hem i affischform. Känn smärtan!

Och personalen var inte ens särskilt fittig, bara lite småfittig när de sa till Lovisa att sluta pilla på konstverken på ett lite snörpigt och fittigt vis.

Operation Sur No More

2012-01-29T13:17:00.000+01:00

För att bli mindre sur tänker jag mig ett antal åtgärder. En är att förkovra mig. Alltså ta del av kulturupplevelser i högre grad. Idag ska vi åka till Moderna Museet i Malmö.

Enligt recensionen på Google Maps har de "riktigt fittig personal". Det bådar gott.

Ska bli intressant att träffa dem, se just hur fittiga de är. Det är gött att möta fittiga människor, för då framstår man själv i bättre dager och uppfattas i jämförelse som lite mindre fittig själv.

Somliga klär upp sig för att gå på fest. Vi klär upp oss för att åka till IKEA

2012-01-29T02:19:00.001+01:00

Gissa nu hur många semlor vi köpte. Och hur många kanelbullar. Det vet väl alla att man åker till IKEA för maten.

Nu var just detta ett spontanbesök, så tyvärr hade vi redan smällt i oss korv och ägg strax innan avfärd. Men man har ju en extra efterrättsmage, sägs det. Jag har det absolut.

Fan, fem spänn kanylballen och en tia per semla, det var tamejibrasan det billigaste jag sett sen den där horan/strippan i Sydney (den där gången som är så känd för att Stene dolde ståndet). Klart man passar på. Till mitt försvar kan jag säga att det var årets första semla. Och andra, förstås, men koncentrera dig du på din egen mat, som Fröken Ingela tydligen brukar säga till Lovisa när hon pillar med de andra barnens mat på dagis. Gött var det iallafall, och lite lyckligare blev jag.

Sedan köpte vi lite billigt krafs och åkte hem. Hör och häpna, utan korv. Den jag alltid trott obligatoriska korven, men det gick visst utan.

Nu ligger jag snyggt nerbäddad i min nya skogssäng. Du ser den på bild, fast utan tant i. Du får helt enkelt föreställa dig hur en jävligt läcker medelålders morsa ligger där iklädd en svart neglige. Bäst jag säger godnatt innan nån jävel börjar onanera.

Tröttma

2012-01-28T15:07:00.001+01:00

Jag måste förnya mig själv. Bli Ullaguran 2,0, minst, helst en ännu mer gedigen uppdatering. Give me 3,6. 4,1. Icecream sandwich. Jag är så jävla trött på mig själv, i de flesta sammanhang jag ingår. Jag orkar inte med mig själv. Ser jag mig själv i spegeln vill jag instinktivt göra fuck you-fingret. Inte bara för att jag är ful, mest för att den där fåniga uppsynen påminner mig om vilken tönt jag är. Underpresterande, osocial och sur.

Jag får alltså välja mellan att ta livet av mig eller göra något åt mitt självhat. Självklart väljer jag det senare.

Så vad ska jag göra? Jag kan ju börja med att vara lite trevligare. Kanske stänga ner min sura blogg. Och sen ska jag skaffa mig en examen. Avbröt ju min utbildning för att flytta till London och vara full, och more importantly, göra barn. Det var visserligen snyggt jobbat, men håller ju knappast i längden, tills jag uppnår pensionsåldern. Jag vill inte vara Ulla-Bella Sekreterare for life. Så examen it is. Till hösten that is.

Nu tar jag tag i mitt liv. Nu. Jag börjar med att åka till Ikea, så att jag kan piffa upp mitt fula hem.

Kärring vid ratten

2012-01-24T11:57:00.001+01:00

Idag har jag kört bil. I snömodd och is. Det isigaste var ändå min mage. Och huvudet höll jag kallt.

Självklart inledde jag som en sopa. Jag menar, starta i en backe, vem kan det på rak arm? Nej, där stod jag och rullade både framåt och bakåt, dragläge where art thou, tycktes jag hoppfullt tänka. Men sedan, nästan som magi, släppte jag det krampaktiga greppet runt ratten och tog kontroll över mitt fordon. Iallafall fick jag godkänt på momentet och kan övergå till att öva mig på att backa nästa gång.

Backa runt ett hörn, är inte det farligt?

Det är en lustig paradox med mig att jag samtidigt som jag har väldigt höga tankar om mig själv kan jag emellanåt känna mig sanslöst sopig, misslyckad och cp. Bilkörning är ett sådant område som får mig att känna att jag är lite sämre än genomsnittsmänniskan.

Men det är väl det som är charmen. Annars hade jag kanske varit oklädsamt stöddig. Man kan ju inte vara bäst på allt.

Hej du vidriga

2012-01-24T10:01:00.001+01:00

Jag är så härligt osvensk. Jag hatar nämligen snö. Alltså HATAR. Jag ser inga fördelar med ett snötäckt landskap, ingen charm i minusgrader. Jag har inget som helst sug att åka skridskor på en sjö för att sedan läppja på en termoskopp varm choklad som jag håller med mina kupade, vantbeklädda händer. Skidåkning is so 1996, förresten var det väl aldrig själva runtstapplandet på brädlappar som var det ballaste med skidresorna, vem försöker du lura, det var ju gänget, festen, gemenskapen. Sedan att man varken kan cykla eller gå för att vägarna är fulla med isrännor, gör ju inte livet lättare att uthärda. Nej, som jag brukar säga; det ska mycket till för att man inte ska ta livet av sig i februari.

Vissa fånpellar vill ju framhärda att det är vackert och härligt med gnistrande snö, att det är mysigt att mysa med levande ljus och skit. Och barnen, tänk på BARNEN, de älskar't.

Snorig näsa, kyla, förfrusna fingrar, äckliga människor som luktar våt ylle och hostar, vad är det att älska? Nej, om du frågar mig är de lurade, från grund och botten dragna vid näsan. Det finns inget som är kul med vinter.

Och med den inställningen borde jag så klart inte bo i Sverige, herregud jag borde bli utslängd, man får väl ha vett att anpassa sig, vara tacksam (att man lever, att man får vara med).

Men jag känner mig inte glad, kåt och tacksam, som jag borde, I'm sorry.

Jag bara längtar bort, till något annat, eller åtminstone till mars/april när min förfrusna själ äntligen kanske kan tina.

Vinnarskalle eller dålig förlorare?

2012-01-23T00:13:00.001+01:00

Jag har idag lyckats med konststycket att socialisera med ett gäng mer eller mindre främmande kvinnor utan att för den skull lämna mitt hus men utan att bjuda in dem över min tröskel.

Hur gick det till, undrar förstås du vän av ordning. Och tänker så klart i cybersexiga banor, vem skulle inte dra den typen av slutsatser.

Den som är född före 1985 och inte i farstun fattar så klart att jag helt enkelt besökt en granne i mitt hyreshus, inget mer sensuellt än så.

Och spelat TP. En helt ny upplaga, det fullkomligt rykte om den så färsk den var. Och den som spelat med mig förut vet att jag är jävligt sugen på att vinna, alltså OERHÖRT sugen, nästan SJUKLIGT sugen. Folk som Emma Falk och Anja Bjerleus fattar nog bäst av alla, för de är precis likadana (och för det högaktar jag dem).

Känslan man får när man hamnar i lite flyt, kläpper ett par raka svar, några gissningar som visade sig korrekta, men mest skicklighet förstås. Som en stolt tupp rycker det i sugenhetstarmen att slå tärningen och fortsätta briljera. Men, myself and I. I hemlighet vill man också att de andra ska ha fel och svåra frågor mest hela tiden. Men det säger jag förstås inte. Åh stackars bara en plutt när JAG har fem, hoppas du får en lätt nästa. Kanske man säger. Men inte fan menar man det. Herregud, det enda roliga med att det är någon annans tur är ju om de svarar fel och man själv kan messerschmitta med sin kunskap. Haha, kan du inte den lätte, retas man. Ja fy fan, jag är nog en vidrig person att spela med.

Men roligt har jag! Så länge det går bra för mig. Idag "vann" dock min storasyster, vilket så klart vore för jävligt om det var sant, men vi spelade faktiskt inte färdigt för att "någon" var tvungen att hinna med en buss mitt i spelet. Vad är det för stil, kan jag undra. Vinner gör du när du har alla hästar i stallet, alla tårtbitarna i kakan samt du står i mitten och svarar rätt på 4 av 6 frågor på samma kort, inte att du var "närmast" att göra det. Herregud. Det vet ju inte du om jag nästa gång det blev min tur skulle komma att räda spelplanen, gå direkt till mitten utan att passera gå och som en knäpp på allas näsor svara rätt på samtliga frågor på kortet. Det vet inte du, det kunde mycket väl ha hänt.

Ja, jag är en jobbig jävel att spela med, jag sa ju det. Rematch, anyone?

Nya tider, nya strider

2012-01-22T02:04:00.001+01:00

Lucky me, kan man tycka. Välkommen hem till Sverige där snön lyser vit på taken. Av alla dagisungar är det bara min som är vaken. Serverat på silverfat fick så Ulla-Bella sekreterare ett jobb att gå till. Headhuntad liksom. Våga bara klaga.

Jag klagar inte. Hör du någon klagosång, rister det i Jerusalems mur? Nej, jag tänkte väl det. Jag berättar bara roliga saker, sån är jag.

Jag har fått en skitfräsig telefon, bara en sån sak. Köp den om du vill vara modern. Icecream Sandwich är det som gäller för tillfället, inget annat. Det är alltså Android 4.0, men fattade du inte ens det så kan du lika gärna ysta vidare med din gamla Nokia 3310 eller vad det nu kan vara för motsvarande skit du bär runt på och kommunicerar med. Eller om du är typ Sveriges tråkigaste människa och har en iphone, för "alla har ju det och då måste det ju vara bra".

Sedan vet jag inte om det kan vara så att jag skriver väldigt förutsägbart, men det här med att ha installerat SwiftKey på min telefon, gör att jag i princip bara behöver skriva en eller två bokstäver i varje ord, sedan fattar maskinen vad jag vill skriva. Helt sjukt bra, om du frågar mig, vilket du ju alltid gör. Förutom när man vill svära så klart, då fattar maskinen inte alls ingenting. Den är väl kristen eller nåt annat töntigt. Men den lär sig ju. Av mig, av den smarta verbala. Snart är den en ny extra hjärna, älskar't.

I övrigt jobbar jag med det spännande projektet att lära min bäbis att gå. För det tänker jag att man bör kunna när man börjar dagis vilket ju denna lilla människa gör om en dryg månad. Idag har hon stått helt utan stöd, ungefär tre sekunder i stöten. Snyggt! Fast mest blir jag lite skraj när jag tänker på framstjärten och dagis, för hallå. Det är ju min lillaste bäbis vi pratar om, inte någon skolmogen unge vilken som helst. Hon har ens inga tänder, dricker helst mjölk, och då menar jag inte komjölk utan Nestlés. Lilla lillaste.

Flott besök idag av en höggravid snygging som fick med sig stora delar av vår gamla avdankade garderob i storlek 56. Och ett lass pannkakor i magen, som extra utfyllnad. Snart har nog alla jag känner barn, de som inte har är förmodat ledsna, omedvetet eller medvetet, över detta.

Och med dessa hårda ord kastar jag in handduken för idag, sover gott om natten och vaknar snygg och redo för sällskapsspel två våningar ner imorgon eftermiddag. Först ska jag bara lära en bäbis gå, piece of cake, ge mig en morgon, jag ger det en dag.

Kastad rakt in i en brutal vardag

2012-01-19T23:32:00.000+01:00

Ja hej. För en vecka sedan satt jag i en flygplansstol och var så lagom kaxig. Hade ett soligt sinne i bagaget, kände att jag var köng, såg med tillförsikt på framstjärten.

Och nu snöar det utanför mitt fula LKF-hus. Vad vill du mig, Jesus?

En och annan resväska ligger fortfarande ouppackad. Golvet, som min ömma moder sopat så fint inför vår efterlängtade hemkomst, är nu fullt med bös, skit, leksaker och matrester. Orka liksom, vem orkar?

För det var ju en jävla massa man skulle göra plötsligt, efter en hel månad av lata dagar på stranden, i shoppingcentret, eller för den delen hemma på kammaren. Man skulle:

Hälsas välkommen hem av hela tjocka släkten, och det var ju sanslöst trevligt. Även om den där Isabella spänner sig lite väl mycket när hon tvungas umgås med andra än mor och far. Det är väl åldern som tar ut sin rätt.
Gå till jobbet. Och inte vilket som helst, utan det som tvättäkta Ulla-Bella. Jag vetifan hur sugen jag är på en skalad banan? En bibliotekarie och hans sekreterare, värsta 50-talskänslan. Jag vet inte, jag. Vad det detta jag var ämnad för? Jag som trodde jag var en vinnare. Jag får ta tag i det där, det får jag. Göra mitt liv mer spännande enligt principen Själv Är Bäste Dräng. Roffa åt mig av kakan, visa, inte framstjärten, utan framfötterna.
Fira världens snyggaste 59-årings födelsedag - det gjorde vi bra med en massa paj och femminuterstårta med hallon. Gött! Jag tror vi käkade en jävla massa godis också, men det ska man väl inte erkänna en onsdag.
Skynda till bion och se den nya Män som hatar kvinnor vid namn The girl with the dragon tattoo - tänka att den var bättre, mer genomarbetad, dramaturgiskt och scenografiskt proffsigare än den svenska varianten. Fast Lisbeth Salander är väl bättre i Noomis tappning iallafall? Hetast i kommunen, kan jag tycka.
Köra BMW-bil med körskolenissen - och med hejdundrans fart passera både moment 3 och 4 - tick the box, the kärring is on the road again, det trodde du inte, och det trodde inte körskolenissen heller, sa han, han trodde jag skulle vara ringrostig. Fick du så du teg. Och ja, de hade installerat alkolås - så jag fick BLÅSA för första gången i mitt kärringgamla liv. Och, hör och häpna, jag var inte full, jag kan flyga, jag är inte alkoholist.
Försöka lägga barn som absolut inte vill sova innan midnatt, så att man själv är så trött att man börjar svära och bete sig. Vidrig är man. Men det är ju tyvärr så att som (halvtids)arbetande och dagisbarn måste man upp i ottan, alltså klockan åtta, vare sig man vill det eller inte. Det försöker jag förklara, men det går inte riktigt in. Att säga "Tyst Lantis du tröttar mig", verkar inte funka sövande på barn.

Dessutom går det löss på dagis, står det på en lapp. Och nu kliar det i min hårbotten, så jag tänker att jag spyr om jag har drabbats. Jag kollar Lovisas skalle och frågar henne tio gånger om dagen om det kliar, men det gör det ej. Kanske kliar det för att jag inte hade tid att tvätta mitt skitiga hår i morse för att det kom en rörmokare och spände rören och var vänlig nog att plocka bort vår hud- och hårboll från badkarsbrunnen, vad vet jag. Äcklig känner jag mig iallafall. Äcklig och tjock.

Trodde du att jag skulle glida direkt tillbaka in i LCHF? Men då har du inte sett Paradis-asken jag fick i fylleripresent, då var du inte med på mammas kalas, då såg du inte glassen jag lassade upp, eller den sockrade yoghurten jag slevade i mig i brist på annat att frukostera. Svullen så att folk snart kommer att fråga om jag väntar smått, that's me. Fy fan vad fult.

Och det är just det där. Att jag känner mig allmänt trött på mig själv, att jag är så sopig. Jag hinner ju för fan ingenting, jag vill inte så mycket heller. Sitter mest här i skiten och luktar på mina små gulliga. Steker upp nån korv. Tittar på Nicke Nyfiken och Backyardigans. Smått gnällig, inte så jävla kul.

Jag som skulle ringa några snygga, har jag tänkt varje kväll, svara på några heta mail - men jag varken hinner eller orkar. Jag surar istället. Spyr mentala spyor i min blogg som varken fan eller hans moster bryr sig nämnvärt om. Eller som missuppfattas och tas på allvar. Herregud, ta mig aldrig på allvar. Sluta med det. Hade jag tagit mig själv på allvar så hade jag varit ett jävligt dåligt skämt, jeez.

Bäst jag går och drar en gammal filt över mig nu, för imorgon ska jag jobba HELTID. Undrar om någon vill luncha med mig, eller om jag får sitta själv på toaletten och trycka i mig bananer. Som sagt, hur sugen är jag på en skalad banan?

Honey, I'm home!

2012-01-14T11:10:00.001+01:00

It's good to be back, som dom säger. Borta bra, hemma bra, skulle jag vilja säga. Jag inser ju vilken lyxlirare jag är som s.a.s. har två hemländer, varav det ena med svenska mått mätt är exotiskt, och vice versa tvärtom också. Fatta vad exotismen flödar för den lille brassen i landet Svärje, med snö (nåja, not yet), gladporr (det är tydligen vad vi är mest kända för) och den härlige ständige följeslagaren Jante. Idag fick han t.ex. utklassa ett gäng svenska låglandskossor och en engelsman i ritspelet Picasso, bara en sån sak. Vilken vinnare.

Ingen går och lägger sig i rimlig tid, vi lever fortfarande efter brasiliansk tideräkning, så smällen kommer imorgon när vissa ska till jobbet och andra till dagis. Själv tänkte jag helt frankt gå hemma och skrota med min bäbis en dag till, lattja runt i min pyjamas och med oborstat hår. Jag sa ju att jag är en lyxlirare.

Sedan på tisdag, då börjar allvaret även för tant, då börjar den 50%iga tjänsten, aktarej vad jag ska visa framstjärten så att jag blir a. fast anställd b. på sikt chef (över nån liten tomte räcker, kanske bara ett skåp, ansvarig för häftapparaterna, vad vet jag, bara jag får bestämma nåt, vad som helst, superuser på intranätet, you name it, jag kan).

För det var något jag och min snygga smarta man diskuterade häromdagen, hur jävla bra vi faktiskt är, hur vi borde ta mer plats, visa den berömda frammisen, roffa åt oss av kakan. Du kan se det som ett nyårslöfte, Vulban är tuff, ur vägen vanliga människa.

I am a creative thinker with a can-do attitude, så står det på mitt cv, och nu är det fan upp till bevis.

Brasilianska detaljer

2012-01-10T17:49:00.001+01:00

Se hit, kullerstensälskare

2012-01-10T17:40:00.004+01:00

Paraty januari 2012.

Motionsrundan

2012-01-10T17:38:00.000+01:00

Om man var tvungen att motionera, vilket man ju som bekant inte är, hade den här formen varit den att föredra. Joggandes längs stranden i Ubatuba, med två snyggingar i dubbelvagnen.

Pequena brasileira (mamma, pappa, barn)

2012-01-10T17:31:00.001+01:00

Lilla Brasileira

2012-01-10T17:21:00.003+01:00

Det börjar dra ihop sig

2012-01-10T16:42:00.000+01:00

Back in Sao Paulo för de sista skälvande brasilianska dagarna. Jag har kofta på mig idag. Anmärkningsvärt som fan för brassesommar. Väderleksrapport: Mulet och överhängande regn. I köket förbereds till allas glädje de brasilianska korvarna.

Igår var vi - efter att ha lämnat smultronstället strandparadiset, semesterfirarnas mecka Ubatuba - i Paraty. Här snackar vi rena royalties bland kullerstensgator. Tycker du att Lund har kullerstenar, så har du inget att komma med här. Hell, i Lund kan man ju gå normalt, kanske ha en liten klack, rulla sin barnvagn eller för den delen rullator hjälpligt. I Paraty hoppar du i princip från sten till sten, handikappade göre sig icke besvär - fruktansvärt pittoreskt, if you ask me, och i vanlig ordning var det ju precis vad du gjorde. Vi kläppte en fisk, en glass och några snygga handcraft-grejer i de lokala boutiqerna. Snyggt!

Det enda jobbiga var så klart att bilresan tillbaka till SP förlängdes med en dryg timme - med en bonus på en skrikande bäbis och ett hällande ösregn, därtill mörker kan jag avslöja att den resan var en av de värsta bilresorna jag gjort i mitt långa liv - kanske den någon gång i mitten av 80-talet när det regnade in i vår Peugeot eller den till Östergötland någon gång i samma veva när vår katt kräktes upp en halvt matspjälkad råtta på bilmattan kan slå den, men jag är tveksam. Bäbisen skrek, barnet gallskrek att jag skulle SJUNGA, och jag sjöng, den ena tröttare visan än den andra, om Bäbä Vita Lamms bajskorv, om den där förpillade Nicholas som jag är så evinnerligt trött på, om vad fan som helst, med hes och förbannad stämma. Så klart körde vi fel när vi anlände till Sampa också, och var på god väg in i en favelajävel igen, tills Ludde alldeles magiskt plötsligt svängde in parallellt med Park Villa Lobos. Älska Villa Lobos!

Nu ska vi bara köpa ett par hattar, ett par resväskor och lite fler presenter - sedan bär det av igen. Hem till det kalla, den där vardagen, ett jobb jag inte riktigt vet vad det kommer att innebära och för vem, men jag hoppas på det bästa, på att Tant Lotta sorts me out som hon brukar. Jag ser fram emot att komma hem, det gör jag, men det är samtidigt sorgligt.

Att vi bor så långt borta. Att det finns två världar som är så skilda, att Daniel och Sandra i den gamla såpan vid just namnet Skilda Världar framstår som tvillingar stöpta i samma mammas barm, ingen skillnad alls, i jämförelse.

Att säga hejdå till Vovoarna och Nando-Bolena, att Lovisa inte får träffa dem på jättejättelänge, att Isabella kommer bli stor och glömma bort dem innan de ses igen. Det är sorgligt. Men en effekt av att man är en världsmedborgare istället för en svenbanan som gifter sig med gymnasiekärleken.

Nu suger vi ut den sista musten - på torsdag reser vi och på fredag anländer vi på Kastrup Airport, fredagen den trettonde för den vidskeplige, klockan 15:00 för att vara exakt, see you there, Mamma Mu!

Picture of the Year 2012

2012-01-10T04:31:00.002+01:00

Före jättevågen allan...

Och efter...

Det här är alltså bilden som kommer att vinna väldigt många priser. Det kan vara den roligaste bilden jag sett i hela mitt liv, iallafall topp tre. Mest obetalbar är så klart minen på kärringen. Men kolla bäbisen! Under vattnet på vågen, hon ser ju helt cool ut. Vad är det för en hispig mamma hon har fått, kan man undra. Jag får helt enkelt bjuda på att jag ser ut som en tvättäkta kärringjävel på bilden, för den är så jävla rolig, jag skrattar varje gång jag ser den.

Kodak Moment fick en helt ny dimension i och med detta klick.

Herregud.

Inköpslista

2012-01-10T03:00:00.001+01:00

Det här ska vi be Mormor köpa tills vi kommer hem:

Hallon, för det har inte brassarna och vi är sugna varje dag. Och blåbär!
Ett rep att binda fast en människa som heter Ped med
Frön till Gojojs träd som vi ska plantera
En väg, för det måste man ha för att komma hem, och inte en sån här skakig

Något fruktansvärt hände nästan

2012-01-10T02:58:00.001+01:00

Frukostdags på hotellet i Ubatuba. Där var jag på stående fot och käkade melon. Där satt Lovisa och mumsade kakor. Och Ludde, som drack kaffe och höll i Isabellas stol.

Vem höll i Isabella?

Ingen. För plötsligt voltade hon ur den cirka en meter höga stolen rakt ner i stengolvet.

Fatta paniken, fatta bilderna som cirkulerade i min chockade hjärna. Hur hon gråter hjärtskärande.

Det springer till en massa välmenande människor. Med is, babyparacetamol, nummer till lokala läkare. Och de babblar, över mitt och min gråtande bäbis huvud, och jag förstår inte vad de säger. Så jag börjar också gråta, vad ska man göra. Lost in translation och så jävla ledsen att min bäbis är skadad.

Fast när jag undersöker henne ser jag att hon är orimligt lindrigt skadad. Lite, lite blod i pannan. Blir bara lite rött runt, ingen bula. Hon dricker några droppar medicin, en droppe per kilo, nio ska hon ha, snyftar jag.

Så snyftar vi färdigt tillsammans, jag och min lillaste, hade vi varit kristna hade vi snackat om änglavakt, nu konstaterar vi kallt att det var en jävla tur att hon voltade och tog emot med en annan liten mjuk kroppsdel innan huvudet slog i.

Och så förbannar vi de synnerligen idiotiskt utformade brasilianska barnstolarna, och använder dem aldrig, aldrig mer.

Mind your language

2012-01-09T00:08:00.001+01:00

Lovisa kommer in i duschen, där jag står i min nakenhets prakt, så som gud skapade mig, hon säger:

Flytta på dig, kärring!

Vilket påminner mig om att den enda språkliga stimulans av svenskt slag hon fått den senaste månaden, den kommer från mig.

Ojdå.

Nästa gång ska vi ta med oss Mormor till Brasilien, har vi bestämt (över Mormors huvud).

Vamos na praia

2012-01-06T22:28:00.003+01:00

En liten månskenspromenad till stranden i januari, vem har dött av det?

Det var igår det. Idag har vi suttit under våra parasoller och fått majs, glass och vatten. Om havet finns det olika åsikter: Lillaste älskar't, Lilla Stora är rädd för vågor och törs absolut inte plaska själv. Bäras! Vrålar hon. Och jag bär.

Just denna dag idag knäpptes förresten Årets Bild 2012. Den är så sjukt rolig att alla som ser den börjar gapskratta, så även jag, trots att den tagits på "min" bekostnad. Jag bjuder på det, för sån är jag. Tyvärr sitter den fast i Luddes telefon för närvarande, så du får glatt vänta tills den dyker upp på Fejjan. Sånt är livet. Men om man väntar på något gott så är det ju bara jättehärligt, och det här skrattet är ta mig i brasan gott som mos. Håll i solhatten.

PS Faktor 60, jag har inte bränt mig.

Medikamenter

2012-01-06T22:28:00.001+01:00

Det finns en medinho för alla eventualiteter. Det vet jag, min svärfarsa har dem alla i sitt dignande medicinskåp.

Lovisa brände sig på ett tomtebloss - en aloevera-historiett mot just brännskador erbjöds.

Jag drabbades av fästingbett - en kräm mot insektsbett fanns så klart med på resan och kunde smörjas på så snart parasiten avlägsnats.

Har du ont i armbågen? Testa denna armbågssalva.

Värker din hand? Sätt på dig denna magiska handske från Tyskland.

Molar det i magtrakten? Här, ta en tablett, den hjälper just mot molande, men bara i magtrakten. Molar det nån annanstans finns det ett annat specifikt piller mot just det molandet.

Det är fantastiskt vad läkemedelsföretagen kan hitta på, är det inte.

Själv trodde jag det räckte med Alvedon, Idomin och ett par plåster. Så fel man kan ha.

36

2012-01-05T04:06:00.001+01:00

Jag vet inte vad ni brukar göra när ni fyller 36, själv satsade jag på att kolhydratsfrossa. Unna mig, svulla, tillåta mig svälla upp utan konsekvenstänk.

Gav mig på min låda lyx-brigadeiros redan vid frukosten. Sedan tryckte jag i mig en fet kycklingmacka till lunch, norpade några av Lolos pommes frites, till efterrätt en jordgubbshistoriett med kondenserad mjölk och nötter. På kvällen ställdes det till med fest, såsom brasiliansk tradition bjuder med småbullar, sockerbullar, kakor och tårta. Med tomtebloss! Jag åt tills det sprutade ur öronen på mig.

Ja, så firade jag, och det var flott. Däremellan fick jag förresten en promenad i parken, Villa Lobos så klart, finns det fler?

På sluttampen ville jag faktiskt gå ut och fira på sedvanligt sätt, alltså ett glas vin på den lokala puben, men det var ingen som var sugen på att natta mina barn, så när jag äntligen kom dit vid 00:30 var den stängd, så var det med det.

Allt som allt en trevlig dag helt i min stil. Jag fick en assnygg plånka av min man. Och en intressant Wikipedia-artikel. Fast min bästa present fick jag via mail, en hemlis!

Ungdomsskor

2012-01-04T03:10:00.001+01:00

I present till mig själv köpte jag mig ett par ungdomliga pjucks.

Det är inte Kalle Ankas dojor jag lånat, som det ser ut som på bilden, det är mina egna nya, från C&A på Villa Lobos.

Säkert en åldersnojegrej, hade jag vart bekväm med att fylla 36 hade jag väl införskaffat ett par Birkenstock eller annorledes fotriktiga från Ecco. Kanske tantpumps.

Jag köpte även en knallrosa flickkjol som jag tänkte bära imorgon på bemärkelsedagen.

Kanske passar på att ha flätor också. Eller vänta, där går nog min gräns, där gick den.

Ja, må jag leva uti hundrade år.

Imorgon är det min födelsedag

2012-01-03T18:08:00.001+01:00

Lovisa övar på sången:

Vi gratul-eva, vi gratul-eva

Men rättar sig:

Vi gratu-ulla, vi gratu-ulla

Och:

Vi gratu-mamma, vi gratu-mamma

Åh, älskar't, va smart.

Så här såg det nästan ut när vi nästan hade fest i ett skjul på landet

2012-01-03T02:25:00.003+01:00

Ateist OCH monarkimotståndare

2012-01-03T02:21:00.001+01:00

Jag hittar en av få brassar som snackar engelska, en pojkvän till en av kussarna. Spännande, tänker jag, dags att konversera.

Han säger: Visste du att er drottning är brasilianska?

Klart jag visste, den strama haggan som fortfarande snackar cp-svenska efter alla dessa år, gift med Sveriges kanske världens töntigaste mest clueless man till analfabet och kåtbock.

Åh vad jag tar i från fotknölarna. Vill jag verka? Men jag gillar verkligen inte monarki, hur vi ska fjäska för, se upp till och betala för dessa losers. Och dessa synpunkter är jag inte sen med att yppa. He got me started.

Och då var steget inte långt till religion. Hur jag skrävlade om att Sverige minsann är en sekulär stat (nåja), att det är därför vi är så framgångsrika, därför vi lyckats undvika krig i så många HERRANS år. Hur religion är ett opium för folket.

Men vadå, säger han nästan i chock, tror du inte på någonting? Är du, och nu har han svårt att ta detta fula ord i sin mun, ATEIST?

Yes, and proud of it.

Sedan pratar vi inte så mycket mer, jag försöker släta över lite genom att säga att folk får väl vara religiösa om de tvunget vill, om de mår bättre av det, men isåfall får de hålla det för sig själva, tro är ju högst personlig, ingen tror exakt som nån annan. Och det höll han med om. Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet.

När jag kommer hem kollar jag upp grabben på Facebook, as you do.

I hans About Me står det att läsa att han är: 1. Catholic 2. Monarchist.

Jag tänker att han måste ha hatat mig. Tänkt att jag var sänd från djävulen.

En stund senare plingar det i min telefon. Jag har fått en friend request från den katolske monarkiälskaren. Och jag tänker att om vi kan acceptera våra fundamentalt olika syn på livet är nog världen god ändå. Då kan vi leva, i vårat samhälle, på våra villkor.

Friend accepted, thank you very much.

En studie i lervällingskörning

2012-01-03T02:18:00.000+01:00

En människa som heter Ped

2012-01-03T01:28:00.005+01:00

Alfons har ju Mållgan. Stene hade Älska Beskork och Andre Grabben, han som alltid var lite sämre på sport än Stene själv. Lola leker med Sören Lorensson. Och så har vi Hemlige Arne, vem fan är det?

Lovisa pratar om "En människa som heter Ped". Det har hon hittat på själv, var får hon allt ifrån. En människa som heter Ped är inte snäll. Han tar små barn. Och han står ofta och lurar i nåt hörn och är ful. Ingen bra kille med andra ord.

Igår, när vi fikade hemma hos morbror Flavio, kom Lovisa plötsligt ut från köket med en gubbe i handen. Hon drog ut honom till oss i vardagsrummet, där satt vi i sofforna och blev till levande frågetecken, så släppte hon honom. Han sa något obegripligt, bla bla, iallafall för mig, sedan försvann han.

Ingen vet vem han var. En gubbe med lätt tokig uppsyn, lite alkad i stilen.

Var hittade du honom frågade jag Lovisa.

I en buske, sa hon.

Alltså, han måste ju ha varit inne i huset, för det fanns ingen annan väg in i köket, alltså inbjuden, men varken jag eller Ludde fattade någonsin vem han var.

Och så kom vi fram till att det måste ha varit en människa som hette Ped.

Så läskigt!

Operation äckelpäckel

2012-01-03T01:28:00.003+01:00

Fatta grejen. Efter trippen till urskogen var jag alldeles lerig på benen, som nån slags ofrivillig bondmora som gått och knegat i gyttjan. Jag vaskade lätt och ledigt av mig på Flavios toalett - men kommer sedan ut med en svart grej och blod på benet.

Vad fan är det här, säger jag och börjar krafsa.

Men brasilianarna börjar larma: Nej, nej, nej, riv inte! Den sitter fast! Den suger på dig! En spindel, uma aranha, säger de att det är.

Så klart är det inte en spindel, det är en vidrig vedervärdig fästingjävel, som stannat till på benet för att suga lite extra mumsigt svenskt blod, på väg till ljumsken, tacka fan i det katolska hemmet att han inte hann dit.

För det var min svärfar som sedermera opererade mig med en pincett, bara en sån sak. Jag vågade inte titta. Lite som när man får en spruta hos farbror doktorn, jag tittar aldrig. Vill inte se hur jag själv åderlåts. Andras blod, eller mensblod, visst, det kan jag ta, men mitt eget, nej tack, inte titta, puts ajöss, sopa under mattan.

Så vred han loss kraken innan den ens hunnit bli stor och svulstig av mitt blod, och kvar finns ett märke som vittnar om det fruktansvärt äckliga som försiggick på min vad. Jisses jävlar vad jag hatar parasiter.

Det bästa med Assis

2012-01-03T01:28:00.001+01:00

3 dagar i Assis. What's my verdict?

Well, tydligen är staden ungefär lika stor som Lund till invånarantal, men den är hästlängder fulare, kopiöst mycket osnyggare. Typ Borås är nog en finare stad, fattaru. Allmänt nedgången och smutsig, inte en tjusig byggnad så långt iallafall mitt öga kunde nå. Stadens flottaste hotell, som vi så klart bodde på, var lätt nedgånget, de forna glansdagarna, jag tippar på en peak runt 1993, var över, ersätta med ett tunt lager solkighet. Bara utomhuspoolen kändes fortfarande lyxig.

Nej, den stora behållningen var inte staden i sig, var det ens någon som hade hoppats på det. Vinsten var så klart människorna som bebodde staden. Gulliga, vänliga, barnälskande brassar som bjöd frikostigt på välhängda stekar, banankaka från himmelriket (jag gissar på ett familjerecept som gått genom generationer, så spektakulär var den), korvar to die for, glass i stora lass.

Och ett alldeles fantastiskt ställe hittade jag faktiskt i Assis: Moster Leonors fruktträdgård. Med hönor i, och sniglar stora som ekorrar. Passionsfrukt, mango, papaya och avokado på de dignande träden. Underbart!

Här plockar jag mango och avokado, fint va. Älskar't.

Här undersöker jag ett tomt snigelskal. Synnerligen intressant, tycks jag tycka. Och det tyckte jag.

Nu är jag alldeles trådig och jävlig mellan tänderna efter att ha gnagt direkt på en minimango jag blev störtsugen på. Inte ens tandtråd hjälpte helt, smällar man får ta som sugen.

Feliz Anno Novo

2012-01-01T16:57:00.001+01:00

Storstadsmänniskorna har bilats ut på den brasilianska landsbygden. A success story?

Nja.

Första misstaget. Uppklädd i finklänningen. Alla andra i linnen och bermudas. Käka kött i bikini, jorå, vill man så kan man tydligen, även i kolhydratskropp. Akta er bara för storstadsmänniskans granskande blickar.

Men så regnade det. Och inte det lilla regnet. Nej, nej. Katter och hundar säger vi i England. Där sköljdes hela feststämningen bort, om det ens fanns någon från början, vad jag kunde se var alla sura.

Och nej, jag är ingen snobb, det vet alla, men att forslas ut på en lervällingsväg till en "holiday resort" med liknande standard som i en favela, när det dessutom spöregnar, det är inte min grej.

Efter att den elektriska duschen exploderade och vattnet började sippra in i favelatältet - var det dock fler som insåg att det inte var deras grej heller. Tack och lov, halleluja, packa bilarna fulla med bärs och kött, så åker vi hem till morbror Flavio.

Vi skulle bara ta oss igenom lerpölen allan, så var saken biff. Hjälp, vi fastnar, vi måste bärgas, gud hjälpe, tänkte jag medan vi for som en kvalitetsprojektil genom den bajsbruna sörjan. City girl in a cute outfit, eller hur var det nu.

Nu har festen alltså styrts om till Flavios hus i Assis, och det passar så klart tantsnobbigjobbig mycket flottare. Grillen påslagen, kvinnorna i köket, precis som det ska vara. Klockan 21 ringde vi Sverige och sjöng unisont Feliz Anno Novo för min mor.

Det finns en stor Jesusbild på vardagsrummets vägg och om det får jag inte ha en offentlig åsikt, för var och en blir ju faktiskt salig på sin fason, och det finns väl värre saker? Muhammed, Dalai Lama, ärketönten påven, vad vet jag som inte får tycka högt.

Utan en gnutta sprit i kroppen dansade jag mig sedan svettig - och förnedrade mig till på köpet i ett dansspel i Xbox Kinetics regi, mot en snygg brasilianska med rytmen i blodet - vad gör man inte för att underhålla lite, jo man BJUDER PÅ SIG SJÄLV.

Strax innan midnatt fick vi äntligen trycka i oss köttspett och kycklingvingar. Mums vad det slank ner.

Med 8 syskon i farmorsskaran kan du ju försöka gissa hur många kusiner det finns. Lägg därtill folks pojk- och flickvänner, och du får en situation liknande den i Vänner när Chandler kysser en av Joeys systrar och sedan för sitt liv inte kan komma ihåg vilken han har kysst. Så var det för mig igår. Har jag ändå inte kysst den där snubben nyss? Muito prazer, eller sågs vi kanske för fem minuter sedan? Är de ihop eller är de syskon, är det en kusin eller en pojkvän? Inte ens Ludde hade koll, då fattar man vidden. En kusins kind smakade dock gammal hud och smuts, den såg jag till att känna igen så jag slapp kyssa den igen.

Sedan kysste jag och Lovisa 100 personer feliz anno novo, samt önskade varandra gott nytt år. Grått nytt hår, tänkte jag bara, som den ost jag är.

Jag är vad jag äter

2011-12-31T13:18:00.001+01:00

Ett kolhydratsmonster. Ja, för fan. Med svullen buk och ständigt sug. Utom om aftonen när jag är så uppsvälld att jag säger, jeden tag, att nu får det vara nog, imorgon blir det köttrace, kött och fett only.

Så tänker jag tills nästa morgon när flingorna, fruktyoghurten, ostbollarna dukas fram. Mums! Lovisa, idag bakar vi kanelbullar visst gör vi, du måste ju inviga ditt nya Pippi-förkläde, måste du inte.

Sedan lunchar vi så hårt att vi håller oss till långt efter middagen, men självklart äter vi middag ändå, för även om man inte är direkt hungrig kan man ju vara sugen, och däremellan kommer inte fastan som kanske du trodde, nej däremellan kommer chips, kakor och frukt.

Tre kablar till Gotland om dagen och jag håller mig någorlunda i trim. Samt det faktum att det bara är en månad på den brasilianska dieten. Förra gången var det ju nästan 3 månader och jag vägde 72 sexiga kilon vid hemkomsten, vilket jag borde kunna undvika med viss råge denna gång.

Men det är fan inte lätt. Vi på en 50's-diner och det fattar ju tomten själv att jag som gammal Diner-räv var tvungen att sampla stora delar av menyn. Banana spliten i synnerhet. En påse sura bilar hade jag med mig från Sverige - ooops, ingen annan som gillar't, bäst att trycka i sig hela själv. Hotellfrukostbuffé, sockerkaka och pizzabröd, bäst att passa på, bäst att unna sig.

Det är ju jul. Det är ju nyår. Det är ju min födelsedag. Så kan man hålla på i all evinnerlighet, att bjuda sig själv på ursäkter att få kolhydratsfrossa. Tills man blir tjock igen, tills måttet rågas.

Eller iallafall tills vi kommer tillbaka till verkligheten i Svea Rike. Snöar det nu eller vad fan är det som händer? I Assis har vi 30+ om du undrade, men det gjorde du kanske inte.

Just nu i hotellsängen

2011-12-31T13:05:00.001+01:00

Vägen till klockrike är kantad av många peddagios

2011-12-31T12:30:00.001+01:00

Det är en jävla skillnad på väg och väg, det ska du veta.

De vägar staten byggt är gropiga som de fetaste av kvinnolår, lappade, skakiga och obekväma att resa på. De kostar dock gratis.

De privatägda vägarna är däremot mjuka, jämna och sköna att rulla fram på. Man betalar för förmånen att få köra på dem, till en tant i en lucka, 5-10 pengar kostar kalaset. Och det är det så klart värt, att slippa guppa runt som på ett hästarsle för en liten stund, och det drabbar ingen fattig. Är man fattig tar man omvägar. Mellan Sao Paulo och Assis stannade vi och pröjsade ett 10-tal gånger, you do the maths, kostar det så smakar det.

Det bästa vore så klart om alla vägar var kvalitetsartade, som i gamla Svedala (nåja), men det har den brasilianska ulandsstaten inte råd med. De drar inte in så mycket skatt så att det räcker till några extravaganser såsom farbara vägar. Den rike vill ha alla sina slantar själv, och det får han. Istället för att skatta använder han pengarna till dyra privatförsäkringar för sig själv. Vill du hjälpa, hjälp dig själv. Sådan är mentaliteten. Och sådan måste den vara, det är så man överlever. Hjälper du andra stjälper du dig själv. Det finns för många utanför, fattiga, uslingar, favelor. Sköt dig själv men skit för farao i andra.

På de privata vägarna rullar vi fram mjukt och mysigt, i villfarelsen att världen är rättvis och alla får vad de förtjänar, att det iallafall finns en krage man kan ta sig i.

Bästa restaurangbesöket ever

2011-12-31T03:14:00.001+01:00

Det var inte kommunens möraste köttbit eller för den delen snabbaste och trevligaste servicen, det var det ej. Och det regnade lite på oss, så vi fick byta bord så att det iallafall bara regnade på en av oss. Vi fick ingen barnstol för alla var upptagna, och det var ju lite synd.

Men sådana där värdsliga detaljer ska man inte hänga upp sig på.

För det viktigaste var:
ATT LILLA LILLASTE SOV GOTT I SIN VAGN EFTER EN FRUKTBURK, OCH STORA SNYGGASTE ÅT MED GOD APTIT AV KÖTT, RIS OCH PIZZA, SAMT VAR JÄTTEGLAD OCH SKOJIG.

Och ja, nu skriker jag. Av ren pur upphetsning. För det har tamigibrasan aldrig hänt förut, att alla små samtidigt varit så exemplariskt duktiga och lätthanterliga. Oerhört!

Sedan tittade Lovisa på gubbarna som lagar pizza genom ett fönster och snackade så mycket portugisiska att till och med jag hade svårt att hänga med på tugget. Nu börjar det. Tvåspråkigheten.

Todos os sistemas in ordem, som Backyardigans säger (fast det stavas nog inte så).

Car cruising chaos

2011-12-30T23:54:00.001+01:00

Det värsta jag vet, iallafall topp tre, iallafall av de saker jag ibland tvingas utsätta mig för i vardagen, är att åka på långfärdsbilresor.

I min egen snygga, rymliga bil är läget något bättre, eftersom jag får plats att sitta där bak, mellan bilstolarna. Då kan jag lättare underhålla, dela ut nappar, mat och kärlek.

Men ge mig en skumpig brasiliansk statsägd väg, ge mig 6 timmar på denna, kanske till en håla vid namn Assis, give it to me, och jag kan försäkra dig om att jag på intet sätt skrattar hela vägen till byn.

Nej, jag sitter med armen vriden i en ytterst obekväm position för att hålla en utspottsdrabbad napp i liten mun, jag kränger av halva bältet ungefär vart 5:e minut för att våghalsigt slänga mig bak och greppa de 5 nu utspottade napparna, jag tvångssjunger om mumintroll, vita lamm och mamma mus som väcker hela barnaskaran sin, jag svarar så tålmodigt jag kan på frågan VARFÖR DÅ? Svarar jag inte tillräckligt snabbt, alltså inom 1 sekund, skriks det hysteriskt, och då, om man har osis, har nappskojaren som äntligen spottat ut sin sista napp och somnat, vaknat, och börjar skrika den med.

Ja fy fan. Men nu är vi på plats på landsortshotellet, nu ska vi släjtfejda och ha oss. Vi behöver inte tänka på de 6 timmarna i helvetet tillbaka till Sao Paulo, nej inte nu. Nu sover vi.

Pappa och barn

2011-12-29T19:29:00.000+01:00

Mamma och barn

2011-12-29T19:26:00.000+01:00

På restaurang i Atibaia

2011-12-29T19:12:00.000+01:00

Ludde beställde en brasiliansk delikatess till oss. En hel jävla pumpa fylld med sås och räkor. Gött tyckte jag. Det enda kruxet var att när man blev sugen på att lassa upp mer, som jag så klart blev snabbt som en vessla, fick man inte ta själv utan var tvungen att vänta på att en slav skulle komma och servera. Men snälla nån, tänkte jag, och drog turistkortet - stegade fram till bordet bredvid och tog för mig ur min pumpa. Alla viud bordet skrattade som om jag var tokig! Och med brasilianska mått mätt var jag säkert det. Mums!

Lovisa matar Uga Tartaruga

2011-12-29T19:10:00.000+01:00

Por que?

2011-12-29T19:08:00.002+01:00

Yes! Efter dryga två veckor i Brasseland har Lovisa nu börjat byta ut VARFÖR till POR QUE.

Det innebär att det inte nödvändigtvis fortsättningsvis bara är jag som måste sitta inne med en aldrig sinande källa till kunskap.

Igår var det t.ex. den lilla vovon som fick förklara varför det finns hemlösa katter och varför de äter gamla sopor istället för kattmat som Momois katt gör.

Varför sitter träden fast? Ja, det kan stor-vovven säkert berätta.

Varför gillar vissa människor Jesus? Den frågan bollar jag till Papai.

Själv lutar jag mig tillbaka i min hammock och tar en bulle till.

Varför älskar inte alla människor Jesus?

2011-12-29T19:05:00.000+01:00

Miniköttbullar till lillaste!

2011-12-29T19:03:00.000+01:00

Flickan bada!

2011-12-29T19:00:00.000+01:00

Badmintongänget-2011

2011-12-29T18:55:00.000+01:00

En solig jul

2011-12-29T17:15:00.001+01:00

Men ursäkta mig, jag har firat Jesu fylleridag, mer känd som jul, mer för frosseri och köpglädje än kristen eftertanke, tacksamhet och bön. Tacka fan för det. Gamla traditioner är för sverigedemokrater och andra töntar, jag skapar gärna nya varje år.

Denna jul har jag t.ex. varken haft Kallie Anka, Karl-Bertil, sill eller nubbe. Ingen lutfisk, inget dopp i grytan, ingen högläsning ur julevangeliet, inget trams.

Julafton inleddes i barnpoolen. Plask och lek.

Sedan svepte jag ihop ett gäng köttbullar, en Jansson och några brasilianska korvar. En misslyckad julskinka med senapskladd. Till det drack vi Brasiliens nationaldryck, Guarana. Först klockan 22 serverades maten, en brassetradition jag hade lite svårt att acceptera, men man får väl ha vett att anpassa sig lite. Ta seden dit man kommer, lida i det tysta.

Efter det delade lilla tomten ut paket till oss. Mitt bästa var en stor göttig sminklåda jag fick av min svärfar, aktarej vad snygg jag kan bli nu. Sedan sköt vi raketer och drack champagne, som vore det nyårsafton allaredan. Man gör alltid så.

Jag saknade min mamma lite, för vad är en jul utan mamma och hennes mat, rävbenen saknade jag framför allt, för sådana mäktar jag personligen ej laga, men jag bet ihop och lekte supermamma själv istället, vad annat kan man göra.

Innan champagneglasen var tömda hade förresten halva gänget redan kastat in handdukarna. Åtminstone svärmojjan (som somnade på en hylla i vardagsrummet), bäbisen och jycken (som hade en fis på tvären och därför behandlades som en bäbis den också). Vi andra sjöng på sista versen vi med, det ska villigt erkännas, man är väl ingen ungdom, men jag tryckte åtminstone i mig ett glas till av den ädla drycken, eftersom det kändes "onödigt" att "vaska". Sån är jag. Skål och hej.

God jul från småtomtarna

2011-12-24T08:00:00.000+01:00

Jag har numera 1700 coins i Shoot the apple, hur cool är jag på en skalad banan?

2011-12-21T12:20:00.001+01:00

Jag har bara hört talas om det här med barn som klickar runt och köper appar på sina föräldrars mobiltelefoner, aldrig själv drabbats.

Förrän nu då. När jag kollar mina mail gratuleras jag till mina inköp av fullversionen för Kids Preschool puzzles, den kostade bara 18.99, bargain. Att jag däremot köpt s.k. Coins i Shoot the Apple-spelet, det grämde mig mer. 20 dolares som ett skott rakt ut i världsrymden. 138 spänn som lika gärna hade kunnat användas som toalettpapper.

Fan, att hon skulle vara ett sådant klickmonster. Så duktig!

Behöver jag nämna att mina app-köp numera är lösenordsskyddade?

Slut i rutan

2011-12-21T02:21:00.001+01:00

Imorgon åker jag in i dimman, i absolut radioskugga, alltså utan internetch, alltså till mitt flotta hus på landet för att fira Jesus födelsedag.

Du får ha en trevlig helg, som min vän Grodan sa.

Lilla Lovisa

2011-12-21T02:18:00.001+01:00

Idag när vi var på lekplatsen här nere på gården bjöd Lovisa på en ytterst bisarr show.

Hon fick syn på 3 grabbar i 8-årsåldern som hon absolut ville leka med. Jag förklarade att hon isåfall måste snacka portugisiska och att hon skulle vara beredd på att de eventuellt inte var sugna.

Så svansar hon fram. Säger hej. "oi", säger jag. Sedan börjar hon krumbukta sig och göra konster för dem. Dansar, hoppar jämfota ner från rabattkanten, springer runt i cirklar och börjar göra häftiga monsterljud. Jag fylls av blandade känslor, det hela är gulligt, men också hjärtskärande hur hon gör sig till, lite fånigt, lite överdrivet, lite charmant. Sedan sätter hon sig asnära en av killarna som nästan dör av tjejbaciller. Lovisa fattar nada och fortsätter att snacka svenska med dem. Till och med jag är bättre på att uppbära en konversation på portugisiska. Titta, säger hon till pojkarna och pekar på nåt coolt, visar några danssteg. "olha", papegojar jag. De släpper loss lite och fastnar för det coolaste på Lolos repertoar, monsterljuden. Hjälp, skriker hon förtjust. "succoho", ekar jag.

Sedan leker de faktiskt lite med henne till hennes stora förtjusning. Och hon förstår ju vad de säger, bättre än jag, men svarar fortfarande på svenska. Till slut apar pojkarna efter; "titta" säger de och fnissar, fala sueca, hihi.

Lilla, sötaste. Hoppas de varit lika snälla mot henne även om inte mamma varit där. Hoppas alla alltid nånsin ska vara snälla mot henne.

Sedan på kvällen blev hon sjukt gnällig och trött. Grät så det skvalade och sa "jag vill inte vara här, jag vill hem till London". Åh gulliga.

Vad saknar du mest? Frågade jag.

Svaret kom snabbt: Momoi!

De fattiga och de rika

2011-12-20T03:47:00.001+01:00

Jag har svårt att vänja mig vid det brasilianska klassamhället. Jag kan inte absoluta tal, men jag gissar att 80% av Sao Paulos befolkning är favelafattig, 15% s.k. Medelklass och 5% onödigt snuskrika som tar sig fram medelst helikopter och bräschar med märken och juveler fast de självklart aldrig visar sig ute på gatan. De landar sina farkoster i heliporten, tex ovanpå det allra flottaste shoppingcentren som man inte kan besöka till fots, så är det bra med det.

Man blandar inte gärna olika klasser, utan man umgås bara med de som har ungefär exakt lika mycket pengar som en själv. På så vis handlar jag och mitt gäng på Villa Lobos, ett typiskt medelklassshoppingcentre. Vissa skillnader finns så klart även inom den egna klassen, mina gränsdragningar är på intet vis absoluta. T.ex. kan de i den övre medelklassen få sin bil parkerad av en tjomme när han anländer med sin bil, s.k. Valet parking, medan medelmedelklassen och lågmedelklassen parkerar själva. Jag parkerar själv! Duktig idiot.

Paulista Avenue tillhör också "min" klass, och detta är vad jag skulle beteckna som stadens centrum, här är det drag under galoscherna, storstadspuls och butikskedjor. Däremot det som heter Centro, som ligger alldeles i stadens mitt, det åker inte jag till, för här är nästintill Favelavarning, jättefarligt och dodgy. Fult som fan också, nergånget och jävligt. Jag vet, för jag har varit där, förra gången jag besökte staden. Hit rekommenderar man inte turister att åka, nehejdutack.

Närmast där jag bor är väl Lapa det som mest kan betecknas som ett centrum, men här hör jag inte hemma, jag är tydligen en klass över Lapa, här är lägre medelklass, lite fulare, lite skitigare, än där jag bor. Dessutom är det billigare, och billigt är inte bra.

Nej, dyrt är bra, dyrt ska det vara. Det allra dyraste man har råd med inom sin klass, det är det man ska sträva efter. Sånt som vi svennebananer högaktar, såsom rabattkuponger och extrapriser, det är det fulaste som finns. Sånt är bara för fattiglappar, vi behöver inte sånt. Gud nåde den som tittar vad saker kostar i affären, det ska man inte bry sig om. Ta isåfall alltid det dyraste! Det är säkert bäst.

En annan märklig sak som är väsenskild från hur det fungerar i Sverige är det här med show-off eller icke. Vi kallar ju det för skryt, att frottera sig i lyx för allmän beskådan, att köpa onödigt krafs anses väl nästintill patetiskt och jag känner iallafall en hemma i Sverige som skäms för att hennes lägenhet är FÖR fin, som hon vore nån slags snobb.

Här är det tvärtom, man ska showa off vad man har, ju finare desto bättre, ju större spenderbyxa desto mer avundsvärt och därmed vackert.

Och har man råd att betala ska man inte göra något tradigt själv. Som att tvätta eller tanka sin bil, sy upp sina byxor, städa sitt hus, tvätta och stryka sina kläder, packa sina kassar i mataffären, hämta sina ungar från skolan - listan kan göras oändlig. Och visst, det är väl livets goda att slippa ta tag i tristessartade vardagssysslor, men för mig är det udda. I min skola har man ju snarare fått lära sig att själv är bäste dräng och så länge man kan stå och gå är det snarare fint att kunna göra och fixa allt själv. För mig känns det ju nästan olustigt om nån butikspersonal hoppar fram som gubben i lådan och packar min Ica-kasse, som en skymf. Hallå där, jag kan faktiskt själv.

Sedan har jag också medfött i mig att man inte ska slösa i onödan, inte låta saker förgås. Det är nästan sjukligt hur gärna jag vill utnyttja saker till fullo, hur jag mår bra av att spara och återvinna. Åtminstone med brasilianska mått mätt.

Det är naturligtvis bara jag som häller vatten i pumptvålen för att få ut det allra sista, de andra har börjat på en ny. Och att jag inte vill använda pappershanddukar att torka mig med på toaletten, är det miljöboven som stångas i mig, eller är det rentav skönare att torka händerna på en frottéhandduk? Häromdagen var det någon som slängde våra rester från den kinesiska takeawayen, trots att det var minst två portioner kvar, aj vad det sved. Men jag är som sagt lite sjuk, jag blir vansinnig om jag gjort mjölk eller välling till bäbis och hon sedan inte dricker, inte mest för det missade näringsintaget, utan för att jag blir tvungen att SLÄNGA DYR MAT.

Sedan att vi inte återvinner någonting alls här, det tål jag inte ens att tänka på, för då mår jag så dåligt över sopberget. Jag sopar helt enkelt under mattan istället.

Tilläggas bör att jag är ju inte bara extrapriskåt och sparsam (snål, tänker du), jag gillar även när det är lite sunkigt och enkelt. Hell, det var väl inte för intet The Good Mixer och Dublin Castle var mina favorithak i Camden, och när jag kom in på lyxiga Gilgamesh började jag snarare skruva på mig. Jag gillar helt enkelt inte när det är för flott, jag vill inte ha varken fjäsk eller genvägar.

Fult är ibland fint och BOB betyder fortfarande billigt och bra.

Nu vill jag på intet sätt kritisera Brasilien, jag vill bara belysa skillnaderna. Hur olika det fungerar, hur olika man tänker. När jag läst ut min julklappsbok, som jag för övrigt redan öppnat, A concise history of Brazil, då kommer jag förhoppningsvis förstå mitt nya, andra hemland bättre.

Tills dess får jag tyvärr sitta här och häva ur mig från min inbyggda kunskapskälla och ge en något dräpande analys. För sån är jag.

Bara att vänja sig

2011-12-20T03:24:00.000+01:00

Gubbar som gör Kalle Anka-ljud i hissen, tanter som gullar, utrop av gillande a la que linda.

Som snygg kommer man inte undan i Brasilien. Det ska ojas och tindras och klappas och vinkas.

Jag har sjukt snygga barn har jag förstått. Det säger folk till mig varje dag. God jul och obrigada säger jag.

Nagel i ögat

2011-12-20T03:01:00.000+01:00

Det är inte ofta idiomatiska uttryck beskriver ett verkligt skeende. Jag menar, har du någonsin anat några ugglor i mossen, har någon satt sin sista potatis verkligen, var det någon som sålde skinnet innan björnen var skjuten, det var väl bara trams? Hur blir man blåst på konfekten? Brann det i knutarna när du hade brådis? Fick du en fjäder i hatten när du var duktig? Har du någonsin burit upp en vagn såsom ett femte hjul? Gled du in i rummet på en räkmacka, gjorde du det? Kladdigt? Gick du in i väggen, slog du i när du var utbränd, hände det på ricko? Hade du för många järn i elden, tro? Sålde du smöret och sen tappade du pengarna? Hoppade du i galen tunna?

Nej, jag tänkte väl det. Tomtar på loftet. Inte alla hästarna i stallet.

Men igår när jag gosade med min dotter stack det plötsligt till i ögat. Jag tänkte som busschauffören att vad fan, och försökte ignorera det, men aj vad det sved, vad fan var det, fick jag in lite hår, var det nån gammal frisörsvätska, blir jag blind?

Lite senare när jag ska tvätta fejjan och gå och knyta mig kikar jag i ögat, och tamigfan, sitter det inte en liten mininagel där i vrån, jo jag skojar inte, jag hade en nagel i ögat. En nyklippt bäbisnagel som förmodligen fastnat i mitt Lolo-lockiga hår. Vad ger du mig för den.

Vi hittade inte Gojoj

2011-12-19T02:48:00.000+01:00

Dagens "Jag kunde ha klämt mig" stod jag för.

Vid sänggåendet kunde vi inte hitta Guran. Vi letade överallt i hela lägenheten, i alla vrår och alla skåp. Och under letandet stegrades min skräck. Tänk om han är borta? Tänk om jag aldrig får tillbaka min Gojoj? Herregud, det första jag skulle rädda i en brand, förutom levande varelser. Han kan inte vara borta!

Hur kunde jag vara så jävla dum att jag lät Lovisa ta med honom till Villa Lobos Shopping Centre? Självklart tappade hon bort honom där, och något fattigt jävla skitbarn snodde honom. Jag döööör. På riktigt började jag gråta inombords, det var bara fasaden som hölls uppe för att inte skrämma Lovisa alltför mycket.

Alldeles skakig blev jag, och paralyserad i tanken. Var har vi varit? Bara Villa Lobos väl, alltid detta Villa Lobos. Kan vi åka dit nu på studs och leta? Nej, det är stängt. Jag dööör.

Och skrämmer upp Lovisa så klart. Skäller på henne att hon slarvat bort min Gojoj. Hur kunde jag, hur kunde hon, vandrar i cirklar, på riktigt, i tanken.

Tills min man, min hjälte, min älskade, vräker sig ner under sängen och drar fram den lille gynnaren. Min Guran! Som ett litet barn kramar jag honom, inser samtidigt min cp-skada, men kan inte bärga mig i min lycka.

Till saken hör att min man, om än duktig på många sätt och vis, är sämst i världshistorien på att hitta saker. Var är mina glasögon kan han säga, så har han dem i handen. Jag hittar inte min keps, så ligger den på hatthyllan. Mina nycklar är borta, så ligger de under en tidning. Alltid springer jag runt och letar upp hans skit med lätthet. Han är fan en legend på att hitta dåligt. Men Guran hittade han snyggast i stan, det är kärlek det!

Nu sover han hos Lovisa. Och han ska aldrig mer lämna vår sida, aldrig mer försvinna.

Älskade Gojoj.

Vamos na piscina!

2011-12-19T02:36:00.001+01:00

Night out in Sampa

2011-12-19T00:54:00.001+01:00

Förutom bakfylleträsket var det så klart ball att gå ut och svänga lurviga i Sao Paulo. Eller Sampa som vi som bor här säger. Och ja, jag dansade. På ett ungdomsdisko. Bara en sån sak gör ju att man inser att jag var mer än lovligt rund under fötterna.

Det fånigaste som hände på diskot stod jag för övrigt för. Vad som utlovades var ett "indie-disko" och då tänker man ju att det ska vara en smula rockigt - inte cheesy disko och favela-musik. Men det var vad som bjöds. I min fjantdimma går jag då fram till Mr DJ och säger något i stil med "it's supposed to be a indie-disco, what is this??" - varpå han ger mig en mobiltelefon i vilken han ber mig skriva i en notepad-app vilka band jag vill höra. Varpå jag skriver: Kaiser Chiefs & Depeche Mode. Indie var det ja. Om det var det mest indie jag kunde komma med, kanske jag skulle fundera på att gå hem och lägga mig med en freestyle istället. Kan man tänka. Eller nöja mig med Lady Gaga-diskot som erbjöds. Dansade gjorde jag iallafall, som en tönt med höjd näve, fräckast i kommunen tyckte jag då, nu not so much.

Ett intressant system de hade var att när man gick in fick man ett charge card, som man drog i baren varje gång man handlade och så betalade man istället för hela kalaset när man lämnade stället. Det fanns även ett hett erbjudande om drink all you want för 45 reais - det hade ju jag tyckt var givet om jag fått bestämma, men det tyckte alltså inte min man. Det fattar ju annars alla att om det var någon som skulle ha förmågan att utnyttja det kortet till fullo var det jag, mästerdrickaren. Smygalkisen. I can outdrink my husband any day. Tuff i stundens hetta med en flaska i min hand, långt mindre coolare nästa dag i min bakfyllefosterställning.

I Brasilien dricker folk inte så mycket, så det funkar väl med ett sådant system. Att dricka upp 45 reais (x4 så får du svenska pengar), det gör man bara inte. Då blir man ju full, hemska tanke! Tänk dig ett liknande system på typ Dublin Castle, det hade ju aldrig gått. Varenda jävel hade ju var och en tömt baren, sugit i sig tills de däckade i sofforna och på toaletterna. Sedan vore det ju också jävligt lätt att fuska - att en köpte frikort och sedan hämtade ut drinkar till sina kompisar. Men som sagt, med en kundkrets som är där mer för att dansa än för att dricka (sjukt, I know), kan man erbjuda detta utan att bli ruinerad.

Stället, som hette Fun House, skulle förresten öppna klockan 11, och där stod vi och drog i dörren kvart över, men de ville vänta lite med att öppna, oklart varför. Vi gick till ett närliggande ölhak så länge, där det satt en gubbe och sov vid ett bord. I Sverige hade han så klart blivit utslängd, här kom servitören fram, stagade upp honom och hällde upp mer öl i hans glas. Lite vackert på nåt sätt.

På gatan gick hororna, lagliga sådana, och man kunde inte avgöra vilka som var män i kvinnokläder och vilka som var kvinnor i horkläder. Det är väl samma sak, bara att den ena sorten råkar ha penis, big deal liksom. Ligg som ligg, sug som sug, hål som hål.

När Lustiga Huset äntligen öppnade vid typ midnatt höll jag på att inte komma in. För jag hade inget ID. Men dra mig baklänges sa jag, jag är ju typ äldst på stället. Jag är ju turist, javisst. Kom igen nu. Dörrvakten var tvungen att ringa ägaren för att få tillåtelse att släppa in den svenska tanten. Oh yes, in kom jag till slut. Och i ärlighetens namn var det nog inte ens pga underage-vittring de tvekade, det var snarare en säkerhetsbestämmelse att alla måste identifiera sig, men man kan väl få drömma.

Sugnast i kommunen var jag ja. Kunde till och med gå och beställa själv med mitt charge card när man man inte orkade hänga med i mitt tempo. Uma cerveja por favor, uma Brahma, köng I am.

Som om natten var ung gick vi efteråt på Padaria och käkade kött och desserter. Jag blev så tjock av denna afton att en kärring på Villa Lobos idag frågade min man om det var en bäbis i min mage. Fy fan, förnedringen.

Jag bjuder på lite bilder från aftonen, sån är jag, givmild och utlämnande, helt enligt principen "visa fittan får du popcorn".

Anmärkningsvärt är att vi som vore vi några jävla fjortisar stoltserar med våra ölflaskor på typ varje bild, som om det vore coolt på något sätt, som om vi ägde värden. Det kanske det kändes som då, men det kan jag berätta nu när jag återfått mitt förnuft, att så jävla coola var vi inte, iallafall inte jag.

Skål ta mig i brasan, här är jag inte full än

Min svåger och hans donna

Tufftanten med ungdomslandslaget

Vad är det för öl, Inek? Frågade jag min man. Cp ja.

Det var faktiskt inte bara jag som var sugen och cp

Ungdomarna är tuffa på riktigt iallafall

Tant mer löjlig i sin framtoning

Lite gammal hederlig fyllekärlek

Filmposter-kärlekspar

Så här snygga var vi runt halv fem i morse

2011-12-18T03:16:00.001+01:00

Då vi besökte Bella Paulista för att trycka i oss kött med efterrätt.
Den där desserten som jag drömt om sedan förra gången jag var här för typ 1,5 år sedan.
Nu minns jag inte hur den smakade. Dröm krossad.

Bakisspya

2011-12-18T02:28:00.001+01:00

Alltså, en tant som slår klackarna i taket så anmärkningsvärt sällan glömmer ju mellan varven.

Men nu du. Nu ska jag. Aldrig. Mer. Bli. Askalas.

Salongsberusad kan jag gärna bjuda på, inga problem, men det här att dricka som om det inte fanns en morgondag, det lägger jag ner nu vid 35 års ålder.

För det finns ju alltid en morgondag. Som young, free and single kunde man ju spendera bakisdagarna i sängen, men det funkar ju inte för en tvåbarnsmamma som förväntas vara stabil, pedagogisk och duktig hela dagen lång. Särskilt inte när man är på semester och spexiga biläventyr pockar på.

Klockan var väl ungefär 13 när jag slutligen tvingades ur bädden, tog min spypåse och slumrade vidare i bilen. Inte ok.

Spyan lurade bakom tungspenen, vilket gjorde att jag inte kunde varken prata eller äta. Käck fru att visa upp liksom. Www.bramamma.com.

Typ klockan 18 hade jag kvicknat till tillräckligt för att trycka i mig en mindre påse chips. Läckert? Nej, inte det minsta. Osexigt och patetiskt, om du frågar mig.

Aldrig mer tokfylla, var det ja. Ta en Cola emellanåt och chilla vettja. Fullast vinner? Nej, skulle inte tro det va. Idag känner jag mig som alltså annat än en vinnare.

Man får passa på att smida medan man är som snyggast

2011-12-16T01:57:00.001+01:00

Pour some sugar on me

2011-12-16T01:41:00.001+01:00

I brasiliansk barnmat pillar de i både salt och socker. Det är sant, det är säkert. Nestléburkarna har salt adderat redan från 6 månader. Bäbisgrötens andra största ingrediens är, just det, socker.

Nestlé anpassar sin produkt efter mottagarens önskemål, så klart. I Brasseland anses barn ej må dåligt av salt och socker, medan dessa tillsatser i Sverige är att beteckna som livsfarliga.

Hur gör då en Svennis-turist som undertecknad när hon möts av detta utbud? Ställer hon sig och maler eget kött, kokar egna saltfria grönsaker? Nej du, jag tar seden dit jag kommer, tänker att de brasilianska barnen ser ju välhängda ut, ingen har dött av lite salt, ingen har blivit knarkare för att han provade socker i späd ålder. Och matar min 10-månaders baby med denna enligt Livsmedelsverket otillbörliga kost. Call it what you want, I still call it love (som nåt pojkband så förnuftigt sa).

Ser hon ut att må dåligt? Hon dricker iofs en jävla massa vatten och kissar blöjan full på ett kick, men det beror väl på att det är sommar nu i december.

Mitt glamorösa liv

2011-12-15T19:35:00.001+01:00

Snyggast iallafall i den här kommunen. Efter ett par timmar på salong, där jag behandlades som den svenska prinsessa jag är, var jag såhär läcker. Frisören kuppade på slutet och gav mig lockar som min dotter. Cabello da Lovisa! Muito bonita, bem gostoso, por favor, obrigada.

Att jag sedan kom hem och en spydde på min arm samt ner i min sko och en annan fick diarré och jag sprutade ner väggen med bajsvatten när jag skulle tömma pottan (och säkert ner i min spyiga sko också) - det hör inte hit.

Mitt liv känns glamoröst. Och jag är snygg i mina Lovisa-lockar.

Lolo & Papai Noel på Villa Lobos

2011-12-15T02:23:00.001+01:00

Varje dag besöker vi Villa Lobos Shopping, man gör alltid så, det är hit de rika åker. Vill man så kan en tjomme parkera bilen åt en, om man inte orkar själv. Kostar det så smakar det. En annan skojare packar kassen åt dig i matbutiken, sånt ska man inte behöva göra själv. Orka liksom. Hemhjälp har alla med självrespekt. Har du solbränna? Usch och fy, blek som en vintergrå svenne är finast ju, den brune har jobbat ute i nån trädgård, är alltså fattig, är alltså tjänstefolk. Tig med din bränna och bär ut mina sopor.

Idag var Papai Noel på Villa Lobos och alla barn fick sätta sig i hans knä och viska i hans håriga öra vad de önskar sig. Här sitter Lolo och gör världen till en vackrare plats att vara.

Obs. Killen till vänster är Papai Ludde, men luras icke att tro att kärringen till höger i porrig juldräkt (kolla in stripklubbshandskarna!) är jag, för det är det icke. Jag står bakom kameran. Så vet du det.

Oi oi

2011-12-14T16:11:00.001+01:00

Vilken köng jag är på portugisiska, märker jag. Alltså jag snackar inte så snyggt, men jag fattar mycket. Lovisa envisas att snacka svennebananska med vovo-arna som fattar nada, ibland får jag hoppa in som hjälten och översätta.

På portugisiska heter ju farmor och farfar vovó och vovô, den skillnaden fattar ju inte en jävel, man ska typ se ut som en hamster när man säger farmor, annars är det samma. Lovisa har tidigare löst detta genom att säga "den andra vovo" - nu har hon förfinat distinktionen ytterligare genom att referera till farfar såsom "den lilla vovo", så jävla gulligt! "Var är den lilla vovo", frågar hon och jag dör sötdöden.

Lovisa och den lilla Vovo delar sovrum, på kvällen ligger de i Lovisas säng med Lilla Prinsen-lakan och läser de nya brasilianska böckerna, som bästisar.

Igår var vi i det snygga shoppinghålet Villa Lobos. Märkligt med granar och glitter i tropisk hetta iklädd shorts. Lovisa fattade så klart genast att är man gullig och tjatig får man allt man pekar på. Fast när hon satte på sig en lysgul anskrämlig top med Barbietryck och det började rycka i stor-vovos börs, då var jag stursk och sa NEJ. Någon måtta får det vara.

I övrigt undviker vi farliga favelas, håller oss på vår västländska civiliserade kant och äter en sjuhelvetes massa frukt och blir tjocka och fina. Ludde, han är upptagen med byråkratiska göromål, fyller i papper, betalar avgifter, besöker myndigheter och annat supertrist.

Vårt tjänstehjon stryker våra trosor. Läget är gott.

Plötsligt i Sao Paulo

2011-12-13T13:17:00.001+01:00

Jisses jävlar, här kan vi snacka äventyr.

Det värsta var ingenting av det jag befarat. Mina barn var jättesnälla nästan hela tiden - alla på planet måste ha tänkt: "vilka fantastiskt välartade flickor, och snygga är de också". Taxin kom som den skulle, chauffören hette Elias och bjöd på godis. Tåget for i flygande fläng över bron. Inga problem vid incheckningen med flertalet flaskor över 100ml, "we got children here" för att citera min mamma, funkar alltid.

Ingen störtade, ingen dog.

Men...

Invaggade i tron att "det här går ju smidigt", tryckte vi i oss massa kolhydrater på Madrids flygplats, skrattade ikapp med vår bäbis i rulltrapporna, kom smidigt fram till vår terminal, tittar på monitorn och Bam-chacka-lack. Tid ändrad från 00:20 till 09:00, var vänlig kontakta ert flygbolag.

Ta mig i brasan och dra mig baklänges, vi plockar fram "we got children"-kortet igen, och hoppar hela 100-meterskön till Iberias customer service. Här får ni en hotellnatt - var god ta bussen till Melia Barajas Madrid. Och det gjorde vi. Det jävligaste i den kråksången är att det säkert ligger skitnära där min bästa spanska kompis Maria bor, och det hade ju varit ett ypperligt tillfälle att döda ett par timmar i en hotellbar, men den rackaren satt då på ett plan FRÅN sydamerika, vilken grej.

Klockan sex blev vi väckta, ivägkörda till en frukostbuffé ingen var sugen på och sedan bussade tillbaka till flygplatsen. Dråpslaget var att Iberia inte erbjöd individuella maskiner för varje säte, utan bara en liten trams-tv som ett bevis på löjlighet 10 meter fram. Som visade en film om hundar som knullar (och pratar), jag dör vad trist (Marney & Me). Vi spelade Toca Boca så klart, och väntade på mat mest hela tiden, man gör alltid så. Medpassagerarna sov som grisar.

Så landade vi och fick brasilianskt kramkalas och hyrde en Ford i vilken vi installerade de nya barnstolarna. Nu skulle vi bara köra i konvoj till Villa Hamburguesa, hemma, så flott, så gott. Follow that car, väste jag till Ludde, som en amerikansk gangsterbrud.

Men vid avfarten mot stan gjorde Ludde en omkörning av sin faders fordon, och körde istället rakt fram. Och det var här det verkliga helvetet brakade loss, det jag inte hade kunnat förutspå i min resfeber.

Utan möjlighet att vända rullade vi nu in i det farligaste av läskighter, favelaområden där ligister och banditer rusar fram till flotta bilar, slår sönder rutor och stjäl små barn och plånböcker. Sao Paulo är ju en stad som är helt ok om man håller sig i de "fina" områdena, men som är hell on earth om man hamnar fel. Och jävligt fel hamnade vi. Bilföraren fick panik, och det är ju inte bra alls, att sitta bredvid en förare som får panik, och samtidigt ha små barn bak i bilen som är trötta, hungriga och nu också rädda, ingen hit. Jävla tur att Isabella iallafall valde att somna i sin nya snygga stol. Staden blev fulare och fulare, blev till en kåkstad, mörkt och jävligt, svart och farligt. Varje gång vi stannade vid ett trafikljus spände jag mig som en kärring, såg svarta skuggor och farliga män med pistol i ögonvråarna, riktigt skakade av rädsla. Som en kärring, jag sa ju det. Samtidigt i baksätet stegrades Lovisas panik, och jag insåg att här krävs det lite teater. Let's be parents, liksom.

Och jag babblade. Om fina, glada saker. Om Alfons och Milla och Mamma Mu som läser Pippi, som är vän med Bamse och Monica, som är stark, fast inte så stark som Pippi, och Cascão som vill vara smutsig som Emma Tvärtemot, och alla dessa glada gubbar och figurer. Och hallon, blommor, hästar, giraffer, gå på zoo, jultomten, presenter och stranden och sandslott. I en enda salig blandning och röra och darr på stämman. "Vamos conversa!" grät Lovisa varje gång jag tystnade. Och jag sjöng om Trollmor, Lille Katt och Plingelingetåget tills jag blev hes. Tills Ludde hittade en väg tillbaka efter timmar av vidrigt irrande i vidriga kvarter med vidriga knarkiga fula icke-hus. Stannar vi så dör vi, och bilen går sönder är vi förlorade, om vi inte hittar tillbaka svälter vi ihjäl, blir vi rånade på telefoner, datorer och barn - lösensumma en miljon dolares, som hittat.

Sedan körde Ludde som en rallykung i 130 tillbaka och hittade ett stråk till rätt del av staden, som ju är stor som hela Skåne fast med 15 miljoner apor i den, hamnar du fel kan du lika gärna vara i Kristianstad när du tog fel avfart till Östra Torn, there is no way back, raka spåret till helvetet, akta dig, lilla svenska flicka. När vi äntligen hittat hem stod vovo-arna med luren redo att ringa polisen. Läbbigt alltihopa, men som helskinnad kan man nu in hindsight tycka att man var lite väl fjompig. Inget hände ju.

Men helt otippat blev alltså den allra sista etappen på vår resa, som började söndag vid lunchtid och inte var över förrän tisdag morgon klockan 01:00, den jobbigaste, mest förfärliga och farliga.

Men skit i det nu, för nu är vi här och mina fina flickor är glada och leker i sina nya klänningar, barrar i nya pottan, sover i nya sängar och dricker brasseyoughurt, kökar ostbollar. Alla mår bra, ingen mår dåligt, nu ska vi ha roligt, solen lyser, god jul, tjenamoss!

Är det bara jag?

2011-12-10T23:03:00.001+01:00

En fattar ingenting, den andra förstår lite att det är spännande grejer på g - vi ska flyga flygplan, träffa vovo-arna, bygga sandslott på strand hurra, den tredje sitter lugnt vid sin datamaskin och läser om nån jävla total eclipse of the moon.

Är det bara jag som spänner mig?

Har jag nu packat allt, packat lätt, packat rätt?

Solglajor, Aladdinask, tomteluva, shorts, Absolut vodka, Lovisas specialjulklapp, tillräckligt många trosor, SOS international-kortet, sminkväskan (trots att det tydligen bara är hororna som sminkar sig i Brasseland), pass, pengar och p-piljetter. Check, check. Tick the box.

Tänk om...

Taxin inte kommer
Bron är stängd pga blåst
Vår biljett plötsligt inte gäller
Man inte får ta med barnmat ombord
Vi tappar bort Lovisa i Madrid
Barnen bara skriker så att ingen kan sova på hela planet och alla hatar oss
Eller vi störtar i Atlanthavet

Jag har dock lovat mamma att se till att flygplanspiloten kör lågt och sakta, så det sista behöver vi iallafall inte oroa oss för. Tacka fan för det.

Adjö lilla Pippi, adjö

2011-12-09T16:51:00.001+01:00

Kom på en lite tragisk grej. Att det finns ingen som kommer att sakna mig under min dryga månatliga bortavaro. Förutom min gamla kärnfamilj då. Men jag har alltså inga vänner som jag träffar tillräckligt ofta för att de ska tycka att det är jobbigt att de inte får chansen att se mig på en månad.

Missförstå mig rätt, jag HAR vänner, men de som bor i bygden lever småbarnsliv eller är busy på annat sätt och kan bara ses en gång i kvartalet, och de som älskar mig mest bor inte i närheten, så de sitter säkert på Öland, i London, i LA, i Stockholm, i Göteborg, i Bangkok, i Madrid/Valparaiso och saknar mig iallafall mest hela tiden, men för dem spelar det ju ingen roll om jag befinner mig i Lund eller Sao Paulo liksom. De har ju hur som helst ingen chans att få klämma på mig i vardagen.

Ikväll ska jag hänga med mamma, pappa, barn. Sedan är det bara att packa kappsäcken och ge sig av på äventyr. Fy fan vad spännande.

Lost in transition

2011-12-07T11:48:00.001+01:00

Jag sitter inteprecis med ena foten i graven, det gör jag inte. Jag är på gång, som TomasLedin sjöng så fult, jag är laddad, jag är tänd. På söndag flyger jag i luften.

Vad ska man hamed sig när man reser till Brasilien i en hel månad? Det känns ju synnerligenbarockt att resa i täckblus och mössa med en resväska full med sommarklänningar,flipflops och solglajor. Men det är så det är, det är så man gör. Firar julen ibikini (över min sladdriga tantkropp).

Ett paketpepparkakor ska jag väl ha med mig. Glögg skiter jag nog i. En flaska sprittill de tuffaste av de femtioelva brasilianska kussarna. Snus vore kanske gott. Annars finns det allt jag behöver - papayor, glassar och ostbollar.

Passet ärförnyat, försäkringen gäller visst i 45 dagar, resan är betald, taximocka.

Ska bara packalite. Kasta in all skit i garderoben, den satans bibeln, nån gammal trosa, ochsopa av golven så att det blir fint på Hotell Carlsson.

Det blir en julbåde utan snö och utan Jesus. Den skojaren har visserligen aldrig varit bjudentill mitt kalas, men han brukar ju figurera lite i bakgrunden, i form av nånvisa, i form av nåt gammalt ljus. Det strålar en stjärna förunderligt blid. Utmed busen, säger jag, fram med hädiskheten, lite blasfemi tar ingen skada av. Iden katolska högborgen ska jag sprida mitt ateistiska budskap som ettjulevangelium.

Watch me andlearn, att svära i kyrkan är det tuffaste jag vet.

Det känns liteoverkligt, men min nästa hälsning kan vara från stranden.

Allt blir mycket roligare om man är snygg

2011-12-02T18:00:00.000+01:00

Du ska inte tro att du är nåt. Sminka dig helst inte alls och om du måste, sparsamt. Så att du ser fräsch och naturlig ut, men fortfarande så att du ser osminkad ut. Och kläder ska vara diskreta. Du får inte se för uppklädd ut, inte för utmanande. Folk kan ju tro nåt. Tex att du vill ligga. Eller i värsta fall att du tror du är snygg.

Känns det igen?

Nu har jag aldrig riktigt varit ute i svängen på landsbygden eller för den delen på Stureplan, men i Lund och Malmö i de kretsar jag vistats tycks dessa oskrivna regler vara kutym. Vi är vanliga, medelklassiga, vi ska inte sticka ut. Ögonskugga eventuellt till fest men alltid i en diskret färg, kjolar i rätt längd, smakfulla dekoltage - och med det avses att du inte ser några bröst alls i urringningen.

Akta dig så att det inte ser ut som om du har ansträngt dig, som om du tyckte du var snygg, läcker eller sexig. Och om någon annan säger att du är fin ska du säga något i stil med "äsch, den här gamla trasan", le blygt och genast återgälda komplimangen.

Känns det igen eller tar jag i med hårdhandskarna, överdriver jag, hittar jag på hittepå?

Men vore inte tillvaron bra mycket trevligare om fler insåg att allt blir mycket roligare om man är snygg. Och med snygg menar jag snyggast möjlig med de grundförutsättningar du har.

I England är genomsnittsmänniskan lite fulare än svensken över lag. Förlåt, men så är det. På samma sätt som den genomsnittlige norrmannen är lite snyggare än sin svenske landsman. There, I said it. Rasist javisst. Engelska kvinnor har stripigt hår, är glosögda och har spetsigare näsor - i större utsträckning än svenska flickor. Fact.

Just därför var jag typ "snygg" i UK - medan jag väl i Sverige är "vanlig". Jag märkte iallafall skillnaden. Plötsligt var jag het(are). Det kunde hända att jag gick in på en pub och var snyggast på stället. Det händer aldrig i Sverige. TROTS att svennarna vill se så fucking naturliga ut. Medan däremot engelskorna vill smeta på sig blå kajal även anno 2006, klä sig i glittriga, fransiga toppar och pumps till jeans. De anstränger sig iallafall, det får man ge dem.

Och jag hade väl kunnat vara lite småsnygg i min svenska naturlighet, om jag bara fuskat lite med ögonbrynspenna och mascara. Men jag brukade ta i från tårna med min sminkväska - och då blev jag vad vi kallar i England "stunning".

What a lucky man. Eller?

Det är fruktansvärt fult att skryta om hur snygg man är. I know. Men det här är några av mina favoritbilder på mig. Jag tycker verkligen att jag är fin. Dekoltaget på den första är inte att leka med, fy fan vad läckert. Sängkammarblick med rådjursögon! Och suget i blicken på den andra. Intensiteten i de blåa! Och det förnöjda flinet på den sista. Fick jag ligga, eller? ja, det fick jag bevisligen.

För att ta ned mig själv på jorden kan jag avslöja att jag numera för det mesta är förbannat ful. Nu för tiden har jag istället vackra barn, tider förändras, en ny generation tar över. Och det är helt ok. Jag bjuder på det.

Men i London var jag dödssnygg nästan jämt (nåja) och jävlar i min box vad roligt jag hade.

Varför denna fokus på tjock/smal?

2011-12-02T16:00:00.000+01:00

Nu har man kommit fram till att tonårstjejer är mer missnöjda med sina kroppar än tonårspojkar, TROTS att tonårskillar statistiskt sett är tjockare. Hur är det möjligt?

Klart det är idealhetsandets fel, där idealet är att vara mager som Victoria Beckham, att köka bäbismat, att mumsa ett äpple och sedan träna två timmar på gymmet.

Där allt handlar om att vara SMAL. Vi hetsas till ätstörningar, heter det. Den ene vill vara magrare än den andra. Bara man är smal så fixar sig allt, hets hets.Åh, alla dessa farliga ideal som föder komplex. Does my ass look big in this?

Är det så? Smal är lika med snygg?

Nej, det jävligaste man kan vara är väl ändå att vara ful. En tjock(are) kropp är inte per automatik ful. En mager människa heller inte automatiskt snygg. Jag fattar helt enkelt inte detta eviga fokus på smal/tjock. Det är väl inte där den huvudsakliga snyggheten sitter? 10 kilo hit eller dit gör mig veterligen ingen skillnad för snyggheten och därmed inte nöjdheten över ett utseende.

Du kan väga 40 kilo, men har du långa bröst, fladdriga blygdläppar och krokig näsa, är du väl fortfarande inte snygg? En oproportionerlig kropp blir väl inte särskilt mer balanserad för att du är spinkig, vassa knän, låren i skorna, spretiga tår - det finns ju kvar?

Jag har personligen ALDRIG i min ungdom varit varken nöjd eller missnöjd med min smalhet/tjocklek, det är andra saker jag nojat över isåfall.

Fulheten sitter i betraktarens ögon lika väl som skönheten, antar jag, men det finns väl ändå något slags vedertaget fulhetsbegrepp? Att vara gravt överviktig är så klart fult, men nu tycks det mer handla om ett par överflödskilon, det gör ingen ful. Glosögon, alltså sådana som står ut som om de var på väg att ploppa ur skallen är väl heller inte snyggt? Eller för den delen fiskögon? Det är väl sammetslena rådjursögon med sängkammarblick man ska ha? Obefintliga läppar ser stramt och fult ut. Elefantöron blir mest bara löjligt. Galna uppsyner är nog så skrämmande och alls inget snyggt. Små bröst, stor röv - en dålig kombo, och tvärtom också. I could go on forever, but you get my point. Fulheten kommer med födseln, den kan du inte banta bort om du har drabbats.

Och karlar vill ju iallafall ha något att ta i när åskan går, så vad är hetsen med fetman, den är synnerligen överdriven, om du frågar mig. Nej, att man är missnöjd med sitt utseende, det förstår jag absolut, människor är ju inte så jävla vackra över lag, men att skylla på vikten och förebildshetsa om trådsmala modeller, det är ju bara trams. Folk borde sluta noja över sina vikter och må dåligt över hur fula de är istället, tycker jag.

Mycket packade jag med mig från London - Slut i rutan

2011-12-02T12:00:00.000+01:00

I wasn't born in Camden, but I got here as fast as I could. Jag växte upp i London, kan man säga. Det var här jag till slut blev vuxen, även om det tog lite tid. Självklart har det format mig. Gjort mig till en bättre person, tror jag själv. Andra skulle kanske hävda motsatsen. Ofta känner jag att jag inte passar in i hans majestät Sven Banans mallar. För jag är ju stöpt i Camdéns galna värld, och där får man vara som man vill, och det är det som är så jävla underbart.

En kompis till mig, vi kan kalla honom Lill-Fredrk för det är så han heter, hade emailadressen doin_london@hotmail.com. För när han flyttade till London någon gång sent 90-tal tänkte han väl som alla andra tjejlumpare att det blir väl ett halvår högst ett år av äventyr innan jag flyger hem till Sverige igen och "brukar allvar". Det är ju så man tänker, det var så jag tänkte. Men så blir det 8 år och ett helt liv.

Lill-Fredrik bor för övrigt kvar och är numera gift och har säkert en bäbis på väg. Det går alltså att bli vuxen även i London, det är bara lite svårare. Tror jag.

Vad jag packade med mig från London - Del 7 - Minnet av en minneslucka

2011-12-02T08:00:00.000+01:00

På pappret hade jag betecknats som alkoholiserad. Det var det många av mina vänner som hade. Herregud, var går gränsen, 14 units i veckan som max, det hann man ju med på en eller två kvällar, inga problem. Alla vi snygga som tog oss darriga till jobbet och sedan satt och nästan småspydde tills man vaknade till liv fram emot eftermiddagen och började drömma om nästa pubbesök. Hur det gula guldet i pintglaset skulle svalka den törstande strupen, hur vi skulle skoja, skratta, flörta, busa, låna en pinne, hångla upp en hårdrockare. Eller syntare för den delen. Alla vill ligga.

För det var ju så roligt! Hela tiden hade vi roligt. Fast efter den femte pinten eller så brukade jag inte komma ihåg mycket, det var ju lite tråkigt, särskilt om det inte fanns någon som kunde återberätta, vilket det dock ofta fanns. Eller så fanns det bildbevis. Kanske nån gammal stämpel eller biljett i fickan. Jaså, jag har BUGBEAR stämplat på armen, då var jag alltså på Dublin Castle efter Mixern. Undrar om jag hånglade med någon, kanske åtminstone nån dörrvakt eller DJ, man gör alltid så. Vems soffa är det jag vaknar i? Jaså, Hue och Yvonnes, då var det nog efterfest. Ja se på fan, där ligger Rick Gill och slaggar dräggel i andra soffan. Undrar om jag får åka med indiern i taxin till jobbet? Det smakar kebabsås, alltså tryckte jag nog i mig en på vägen. Så fick man pussla, så fick man analysera. Ringa de andra och be dem fylla i. Vad gjorde vi sen, vem var där, vad sa han, vad gjorde vi? Gud, sa galet! Jag minns inget, men skojigt var det.

Jag har sett total dekadens, jag har varit en del av den. Alldeles för mycket att dricka, alldeles för mycket efterfester, squatpartyn, hångel man knappt minns och otaliga bakisdagar på jobbet. Man gör alltid så.

Galenskap ja, men ändå så rätt på nåt sätt, alla människor och vänner man träffade varje dag, ute i svängen, alla stammisar, alla dagliga kontakter, alla skratt och cp-fyllor. Och även om jag inte saknar de ytliga bekantskaperna och att vara kastrullfull nästan jämt, så saknar jag att ha tätt socialt umgänge med någon annan än min familj. De vänner jag gillar mest träffar jag numera bara typ en gång i halvåret, vad blir det på det, inga djupare relationer kan jag berätta. Inte så som det var då, när vi träffades nästan varje dag, när vi visste allt om varandra, när hattar rullades och förtroenden gavs, på fyllan, med glas innanför västen, med bus i sinnet. Det var härligt det var det, det var på riktigt. Nu är vi vuxna.Det är härligt på ett annat sätt.

A pint of Kronenbourg, please. In the pub, the pub, the pub: Oh how I used to love the Good Mixer. Helst ville jag gå dit varje dag, beställa Stella, sitta på biljardbordet, spana, fnissa, röka på den tiden man fick röka inomhus, skoja, ljuga och vara med där det händer. För det var på Mixern allt skojigt hände, tyckte jag, det var här alla balla, snygga, tuffa hängde. En gång använde jag toaletten efter Amy Winehouse. Jag såg inga kokainrester på dasslocket. Det har jag dock sett andra gånger. Hon brukade spela biljard. Och vara sur. Svårt sur. Bra sur.

Jag längtade hela veckan efter att gå dit. Ibland var man busig och gjorde det on a school night (läs: mer regel än undantag). Skulle HAN vara där? VEM var där? Vem var inte där? Att träda in på Mixern var lite som att stiga in i himmelriket - denna roll skulle senare tas av självaste Paradiset aka Dublin Castle, men Mixern var min första pubkärlek - jag bara stod där med min pint i hand och var så jävla lycklig. Lättroad kan man tycka, men så var det då. Detta nergångna hak med ful armatur, slitna trämöbler och lysrörskänsla, gamla punkare, musikmänniskor, drägg och horor - det var det bästa jag visste.

Jag passerade Mixern när jag var i London för några månader sedan. Utan att gå in. Usch, tänkte jag. Jag hade blivit vuxen.

Vad packade jag med mig från London? - Del 6 om hierarki

2011-12-01T08:00:00.000+01:00

Jag har aldrig riktigt förstått varför vissa människor ska åtnjuta respekt bara för att de är t.ex. gamla eller har en viss position. Jag har istället alltid varit av den åsikten att respekt är något man måste förtjäna. En bra chef respekterar jag. En gammal snäll tant likaså. En dålig chef eller en gammal grinig kärring hoppas jag ska trilla av kontorsstolen/pinn.

Dra mig då baklänges när jag presenterar Vårtkärringen.Av anledning jag nu i efterhand inte förstår gick jag till samma arbetsplats under fem års tid (jag fattar så klart att det berodde på lättja, på bekvämlighet och det faktum att jag jämt var ute och röjde istället för att koncentrera mig på karriärsutveckling). Det var egentligen ett kul, lärorikt och omväxlande jobb det där, och Ed's Diner var ett coolt plejs att sköta, om det nu inte hade varit för denna vidriga människa vi kallade Vårtkärringen. Mycket kan sägas om denna vdirighetsminster och falska anka, så har även spaltmeter av denna blogg ägnats åt henne, här, här och här, eller i stort sett hela min bloggkategori "du din äckliga jävel". Läs och begrunda om du orkar.

Det vedervärdiga med henne är alltså att hon är falsk, elak, fjäskig, socialt missanpassad och lider av total avsaknad av empati. Att hon drar snyfthistorier för egen vinnings skull, har inga skrupler, högaktar sin egen fasansfulla person. Och att hon är ful och fet och allmänt sätt skitäcklig. Hade hon bara suttit i en länsstol på ett vårdhem för kärringar som hon hade man väl kunnat tycka synd om henne, eller åtminstone inte tycka någonting alls om henne, men nu satt hon där på MITT kontor, och hade MAKT och bar sig åt och krävde RESPEKT utan att på något sätt någonsin förtjäna det, varken vad gällde kompetens, intelligens eller trevlighet.

För så funkar det visst i den engelska affärsvärlden, fick jag lära mig. Respekt kommer per automatik med titel och ålder. Sedan kan du bete dig hur fan som helst, och det finns INGEN som vågar säga emot, och gör du det, gud nåde mig, så får du INTE smaka ur fruktkorgen.

Åh det grämer mig fortfarande att hon var så vidrig. Hoppas hon är död nu.

Work hard, play hard: Det bästa jobb jag någonsin haft var det som väldigt mycket inte kändes som ett jobb, utan en lek, ett liv. Alldeles perfekt för en som tyckte att det var dags att flytta till London när hon passerade 25 och inte på några villkor ville bli vuxen. Om jag inte var inbokad på arbetsskift gick jag till jobbet ändå och hälsade på mina kollegor, så mycket älskade jag mitt jobb.

Alldeles i smetarnas smet på 37 the Piazza i Covent Garden låg det, Internet Exchange, the home of the duvor and the dockor, som vi kallade det. Stammisarna blev mina vänner, sugen blev jag först på min chef, sedan en romans med head office, sedermera gjorde jag om en kund till pojkvän. Allt hände här. Vi hade nycklar och det fanns inget larm (!), så vi brukade ha både förfest och efterfest i cafésofforna. Ibland sov vi över, ibland togs det med ett ragg och man låtsades visa upp sin snygga lya i Covent Garden, inga konstigheter. En av mina kollegor berättar en lustig anekdot på detta tema, om en snubbe som kommer upp för trappan, från receptionsrummet till the mezzanine, iklädd endast vita kallingar. Jag var inte där, men kan föreställa mig det barocka i att en halvnaken man försöker släntra sexigt på min arbetsplats. Här levde vi helt enkelt våra liv, från början till slut, möjligen ibland en liten avstickare hem eller till Camden. Och när allt gick snett, när våra favoriter slutade och de istället tog in en "cp-dvärg with a bajskorv up his röv" som vi kallade vår nye chef, jag och min partner in crime Maria från Argentina, för att få fason på stället som vi inbillade oss var vårt eget vardagsrum, blev vi så ledsna att vi skrev ett brev till huvudkontoret - 12 SIDOR LÅNGT - om hur han FÖRSTÖRDE det vi byggt upp. I efterhand inser jag att det var ett patetiskt försök, att det aldrig kunde fortsätta i vår regi, att själva målet med att sätta in en stel humorlös gubbe i slips var att få bort oss och vår glittriga eyeshadow, vår klubbmusik, vår nästintill besatthet av stället.

Men det var vackert så länge det varade.

Vad jag packade med mig från London Del 5 - Man kan knarka utan att må dåligt

2011-11-30T08:00:00.000+01:00

Det finns en herrans massa människor som knarkar. Fulspeed i någon gammal gränd, en spliff innan läggdags, lite nässpray på efterfesten, ett par piller innan klubbandet. Och av alla dessa narkomaner är det väldigt många som lever helt normala liv, som har jobb att gå till, som sköter sin hygien, som är intelligenta och läser böcker, filosoferar och har det bra. Det trodde du inte va. Det trodde iallafall inte jag, innan jag såg det med egna ögon.

För det hör man ju jämt om hur dåligt alla mår som knarkar. Man kan liksom inte knarka bara för att det är kul. och säger man det så ljuger man. Då har man ett litet hjärnspöke, ett ångesttroll som gräver i själen, då mår man dåligt. Alla mår dåligt.

Men efter alla duktiga snygga människor jag träffat som drar i sig koks på lördagkvällarna, som röker lite braj på festivalen - har jag fått tänka om. Det går att vara en normalt fungerande människa även om man småknarkar lite ibland.

Därmed inte sagt att knark alltid är kul och bra, jag har sett exempel på det motsatta. Men att, som jag trodde i min naiva ungdom, varje bloss på haschpipan är en inkörsport till tyngre droger och ett liv av missbruk, det är en grov överdrift. Det är ingen som dött av lite knark, på samma sätt som det inte är någon som dött av lite cancer. Allt med måtta, var sak har sin tid.

Alla som kommer ut med att de någon gång knarkat i svensk press måste också alltid raljera över hur dåligt de mådde. Det är ju inte möjligt att alla svenbananer mådde piss, när nästan alla jag mött med knark i näsan har verkat må bra. Det har jag lärt mig på Camdens smutsiga bakgator.

Det är inte en så big deal om folk vill knarka lite, det skiter jag i, var och en blir salig på sin fason, knark betyder inte alltid överdoser, sprutor och beroende. För den känslige läsaren kan jag berätta att jag själv INTE knarkar, jag är nämligen allergisk mot knark.

My name is Ulla, I lived on the second floor - Om mina bostäder - Mitt sista boende i London blev också mitt snyggaste. Hade jag varit ekonomiskt oberoende, helt enkelt svinrik, hade jag fortfarande velat bo i Holly Lodge. Vid Swains Lane och de finaste caféerna Kalender och Mozart, nära Highgate Cemetary med spökena och Karl Marx, ett stenkast från pittoreska Highgate Village, det var bara att snedda genom min favoritpark Waterlow Park, en liten promenix iväg från den enorma, fantastiska Hampstead Heath - och fortfarande promenadavstånd till farligheterna i Camden Town.

Jag har bott på många ställen, de flesta helt ok standard för att vara London, och för att vara med Londonmått mätt fattig. Jag har haft heltäckningsmatta på toaletten, jag har delat med partyknarkare och konstiga tyskar, det har sprungit en eller annan råtta över mitt köksgolv, men värre än så är det inte. Jag flyttade ju aldrig in ovanför den indiska restaurangen, där man skulle duscha på restauranggästtoaletten - ej heller hos kattpissmannen. Det var inte jag som bodde i lägenheten med duschkabin i ett av sovrummen och toaletten på balkongen. Jag har aldrig squattat, aldrig delat rum med en korean som läser bibeln varje kväll. Den där lägenheten med diskbänken på armlängds avstånd från sängen som luktade curry tackade vi ju nej till.

De lyckligaste stunderna hade jag kanske när jag satt på min balkong och överblickade Primrose Hills paradgata. Bara sitta där och glo, röka lite, dricka lite, tramsa lite, kanske leka plånbokstricket lite, man gör alltid så. Sedan gå och knyta sig i båten på andra våningen. Det var tider det!

Vad jag packade med mig från London Del 4 - Insikten att alla vill ligga

2011-11-29T08:00:00.000+01:00

Man kan ju försöka dölja det efter bästa förmåga, när man är ute på krogen, lägga fram rökridåer och låtsas vara glad singel som bara är ute efter ett gott skratt i goda vänners lag. Men när det väl kommer till kritan, så vill alla ligga. Och åtminstone vill alla ha möjlighet att ligga. De vill bli erbjudna och få ynnesten att isåfall säga nej. Det är nästan lika bra som att få ligga, ibland till och med bättre.

Vad jag också lärt mig att alla FÅR ligga. Inte bara de snygga och tuffa. Herregud, han den där äckliga Mixerpunkargubben fick ju ligga med Britney Spears-kopian, hur fan gick det till? Spelar du bara i band spelar det ingen roll om du är 40+ och skitful(l), då får du iallafall lägra 22-åringar på löpande band. De vaknar med din kondom i handen. Och säljer du bara lite kvalitetsknark i gränderna runt Inverness Street, då kan du även räkna med en snabb avsugning som tack för kaffet. Är du DJ eller bartender - då är saken biff, då får du ligga varje kväll om du vill. Det finns alltid någon som ställer upp. Den här killen som vi kallade Horan, som allmänheten känner som Blake som var gift med Amy Winehouse ett slag, han fick nytt napp varje kväll under sin storhetstid, och det vet jag för att jag hörde honom skryta om det. Alla vil ligga. Kanske särskilt med snygga unga popsnören, även om de är horor.

Och dessutom att det inte är en så stor grej att ligga lite. Man kan mycket väl ligga en dag för att nästa dag inte ens veta om man ska hälsa. Inget ovanligt. I've seen it all before.

Vissa horor har helt enkelt inte vett att ta betalt. Inga konstigheter.

Mind the gap, i tunnelbanan: På tuben läser man helst the Sun. Som rutinerad slutade jag dock nästan åka tunnelbana. Jag bosatte mig så att jag kunde gå till jobbet, i närheten av Camden, så att jag även kunde gå till puben. Ibland, när det vankades extravaganser eller det var extra bråttom, tog jag bussen. Men helst inte. Och tunnelbanan är för turister och nyanlända. Där kan de trängas med sina kartor och tabloider.

I början av min karriär som Londonista hade jag dock tunnelbanekort, och pojkvän i Balham - dit tog man sig bara med tunnelbana, vad gör man inte för kärleken, även om den är långt, långt från Camden. En morgon när jag skulle ta tuben till jobbet, från Balham till Oxford Circus, Northern Line och Victoria Line i samverkan, upptäckte jag till min förgrämelse att tunnelbanestationen var stängd vid min ankomst. Sur som andedräkten hos en vinalkis satte jag mig på en seghetsbuss och räknade med att vara minst en halvtimme sen till jobbet. En surhet som jag fick äta upp och som förvandlades till förfäran- när jag hörde vad som hade hänt. Det var den 7 juli 2005 och London skulle aldrig bli detsamma - bara lite fulare, lite farligare. Så fruktansvärt sorgligt. Det jobbades inget den dagen. Vi följde nyheter på nätet och förvissade oss om att alla vi kände fortfarande levde.

Efter jobbet promenerade vi i trupp från centrala London till Camden och drack tysta, fina gravpints på Good Mixer. Och även om världen inte var densamma, så var iallafall vi lite starkare, lite mer kärleksfulla mot varandra. Just den kvällen. En annan person som också befann sig på Mixern denna kväll var han som sedermera skulle bli min man. Det visste jag inte då, men känner jag mig själv rätt skänkte jag säkerligen en sugen blick åt den stilige brasilianaren i keps redan då.

Vad jag packade med mig från London Del 3 - Om vikten av att vara artig

2011-11-28T08:00:00.000+01:00

Engelska människor är ju vida kända för sina please och thank you - och det smittar av sig. För det är trevligt att vara artig, att visa uppskattning, att inte störa eller knuffas.

Det vet ju alla som kommit hem till Sverige efter att ha vistats i England under en tid, hur fruktansvärt otrevligt det är med människor som bara knuffar sig fram utan att be om djursex. På Ica, på perrongen, you name it.

Och det märkliga är ju att detta var inget jag reflekterade över innan. Jag kanske själv också tog min kundvagn och körde rakt in i personen framför mig i kön och sa "ojdå" eller ännu värre ingenting alls, jag minns inte. Så var det säkert, för om det är normalt, så är det ju inget man funderar över, då går man ju bara runt och är allmänt sur, som en kärring med kundvagn på Ica personifierad.

Allt blir ju mycket mer trivsamt på det engelska sättet. Du tackar när du får något, och undslipper det ett ursäkta eller tack även om det inte var ditt fel, även om det inte var så jävla mycket att tacka för, då är det ju ingen skada skedd, det gör ju inget.

Hellre ett tack eller ursäkta för mycket än ingenting alls. Det har jag lärt mig.

Remember, remember the 5th of November - Broarna i London - Första dagen jag anlände till London som nyinflyttad, tog jag en taxi från Liverpool Street hem till Anja på Sjömanskyrkan i Canada Water, söder om floden. Och den som inte vet vad magi är har inte färdats i natten över centralbroarna i London. Det stillsamma, upplysta, vackra. Klassiska sighter som Big Ben, Westminster, Tower Bridge. Man sitter där skönt tillbakalutad i sin svarta Londontaxi, med en chaufför som rattar vant i myllret, som kallar dig love och annars stänger plastluckan till förarsätet så att ni båda får vara ifred med era tankar. Känslan av att nu börjar livet, äventyret, allt det roliga. Pirret. Förväntningarna. Som skulle komma att uppfyllas.

Och varje gång jag gjort denna samma resa, över bron, under det jag planerade skulle bli sex månader men blev över åtta år, har känslan kommit tillbaka. Jag tror det kallas lycka.

Senast jag såg ut över floden i nattens magiska ljus var den 5e november 2008. Guy Fawkes night med häpnadsväckande fyverkerishower. Höggravid och nygift. 10 dagar efteråt kom Lovisa. Jag tror det också kallas lycka.

Vad jag packade med mig från London Del 2 - Språkets Gåva

2011-11-27T08:00:00.000+01:00

Klart jag är bra på engelska. Men inte så bra som jag hade önskat eller som jag "borde" vara.

Efter åtta år i ett land borde man ju prata någorlunda felfritt och utan brytning, kan jag tycka. Och det gör många av mina svennebananiska kompisar som bor kvar.

Jag däremot, verkar alltid ha värnat om mitt svengelska uttal och hängt mig fast i det svenska språket - både genom att ha mest svenska vänner samt att försöka lära ut svenska till var och en som var intresserad eller ointresserad. Alla pojkvänner och ragg skulle drillas i att snicksnacka åtminstone det mest basala hej-hejdå-knulla-puss puss. Min bästa elev var lilla Maria från Argentina, henne gjorde jag nästan flytande där ett tag år 2001.

När man bjuder in till bröllop gör man ofta en kort personbeskrivning av alla inbjudna gäster, ett litet persongalleri för att alla ska ha ett hum om vilka de andra är. Trevlig idé ja. Beskrivningen av mig, år 2002 tror jag det var, blev dock: "Snusande tant som bara pratar svenska i London". Träffande kanske, men lite tragiskt, måste man väl ändå tillstå? Snuset var väl fräckt att ha med som en liten påminnelse om det svenska karga tuffa, men språket kunde jag väl för fan ha vett att anpassa?

Sedan vet jag med mig att jag alltid ringaktar mina egna förmågor, tycker att det är väl inte så jävla märkvärdigt, alla snackar väl engelska. Men så hör jag andra och förfasas, och tänker att jag är nog inte så jävla pjåkig ändå, trots att jag bara snusade och pratade svenska under mina åtta år.

Häromdagen var det en engelskfödd kvinna som överhörde mig i en telefonkonversation med indiska helpdesken, som tydligen hade berömt mig för min oerhört snygga, perfekta engelska. Då blev jag glad!

Piccadilly Circus - Minnet av ett ögonkast. När man BOR i London besöker man sällan de klassiska platserna, turistfällorna. För även den som bor i en storstad vill hitta bykänslan och gemenskapen. Inte vandra upp och ner för Oxford Street, sitta vid fontänen på Piccadilly Circus, mata duvorna på Trafalgar Square. Nej, man vill - och det är den gamla bondekulturen som lever kvar i oss - hitta sitt lilla vattenhål, må det vara Dublin Castle, Mixern eller Elefanten, och möta samma gamla ansikten dag in och dag ut, tills man känner igen varandra, tills man säger hej, tills man ligger med varandra.

När jag åkte till London på semester cirka 1996 däremot, då gick vi ut på klubb vid Leicester Square, det kan ha varit Equinox, man gör alltid så. Dagen efter spydde jag utanför Eustons tunnelbanestation. Det var då det, senare spydde jag hemma i den stora vita på toaletten med heltäckningsmatta. Det är de små sakerna i tillvaron som gör det. Storstadspuls är inte så jävla exotiskt när man har den runt hörnet. Piccadilly Circus är för Pernilla Wahlgren och lantisar från charterbokningen, och Piccadilly Circus ligger som bekant inte i Kumla.

Vad jag packade med mig från London Del 1 - Mentaliteten

2011-11-26T08:00:00.000+01:00

I världens brokigaste stad, iallafall av de jag varit i, där burkakvinnor trängs med curryindier, thaimassöser, polska svartjobbare, Starbuckstjejlumpare från the beautiful country of Sweeeden och en och annan geezer från Skottland, är det klart att se att världen är så stor så stor och att var och en blir salig på sin fason. Det är inte lätt att sticka ut, hur du än gör, hur många tatueringar, piercingar och tokiga kaftaner du drar på dig, så är det alltid någon som är värre, mer extrem.

Jag har lärt mig att aldrig chockas. Jag har lärt mig att det finns folk till allt.

Punkare är de raraste av människor, hårdrockare är varma och mjuka längst inne, utlänningar är alls icke farliga eller särskilt konstiga. Det konstigaste man kan vara är egentligen att vara vanlig. Common people like me.

Jag tror att jag också lärt mig att bli mer tolerant. Jag tittar sällan snett om folk inte följer normer. Man måste inte följa gamla invanda mönster, man måste till exempel inte vara på ett visst sätt för att man uppnått en viss ålder. Tant, torr och tråkig är något man aktivt blir för att man tror det förväntas av en, inte per automatik för att man passerar 28-strecket. Det finns inget som heter för kort kjol. Det är inget särskilt patetiskt över rockandroll-farbröder som springer på puben och efter flickor, bara de är lyckliga.

Jag har lärt mig att inta ett liberalt förhållningsätt till världen, till människor. Jag har lärt mig att själv är bäste dräng. Eller sämste, men då har han iallafall haft frihet att själv välja sitt (miss)öde. Vill du hjälpa, hjälp dig själv.

Följden av denna mentalitet är att man också slutar bry sig till viss del. När man inte chockas blir man heller inte rörd. Det sitter en uteliggare utanför Tesco med sin skitiga hand utsträckt. Men han är den tionde du ser för dagen, och dessutom såg du honom full och odräglig på kebabhaket igår natt, och då orkar man inte bry sig. Ta dig i kragen, vill man säga. Eller kasta in din handduk, for all I care. Det finns alltid någon som har det värre. Du har väl sett Jeremy Kyle-show?

Det är synd om människorna, visst, men det går inte att rangordna vem det är mest synd om.

Alla mår dåligt.

Och den som på pappret ser ut att må dåligt kan faktiskt vara hela jävla lycklig under sin korkek. Döm inte någon för vad du ser, du har inte gått en mil i hans mockasiner.

Taking the bus down memory lane: När vi bodde i Långtbortistan, alias Crystal Palace, tog vi alltid två nattbussar hem från Camden. Man bytte till långfärdsbussen mot Bromley vid Trafalgar Square, och vid det här laget på nattkröken var man för det mesta förbannat trött, fortfarande slirig men med begynnande baksmälla. Tro fan då att man somnade i det monotona busskvalpet. Någon gång vaknade jag i världens ände, alltså Bromley, så långt borta att det inte ens har Londonpostkod utan en som börjar med BR och då är det inte BRA. Då fick jag vackert ta bussfan tillbaka, med tändstickor i ögonen så att jag inte skulle somna igen.

En annan gång vaknade jag yrvaket på rätt busshållplats, men var så förvirrad att jag tog en random man i handen, som om han skulle med hem (det skulle han inte, jag skakade av honom så fort jag kommit till sans, under vissa protester).

Ännu en gång hade jag med mig Maria från Argentina på bussen hem och vi somnade så klart båda. Vi vaknade med ett ryck någonstans mellan helvetet och Brixton, fattade inte var vi var och frågade en vänlig medresenär: "Har vi passerat Crystal Palace?" -"oh ja, för länge sen", blev svaret varpå vi inte visste bättre än att stappla av bussen. Ute på gatan kunde vi dock lokalisera oss något och det visade sig att vi var LÅNGT från CP, men vid en hållplats INNAN CP. Vilken lurendrejare till medresenär. Taskigt! Och hur ofta kommer nästa buss? Well, aldrig om du frågar mig. Så där stod vi och försökte lifta i korta kjolar och horstövlar - ingen stannar, för de kanske inte ville köpa de fnask vi såg ut att utgöra, men däremot stannade polisen. Två vilsna förtappade själar, som dock inte visade sig vara prostituerade alls, utan bara fulla och trötta, varpå vi fick åka polisbilstaxi ända hem till porten. Det var vackert det, i allt det fula.

Vad packade jag med mig från London?

2011-11-25T15:00:00.000+01:00

Ibland, när jag sitter här på en visserligen ofisig mosse, men en synnerligen annorlunda tillvaro än den jag hade innan, tänker jag på kontrasten, och vad mitt fina London gjorde med mig på strax över 8 år. Vad packade jag med i min virtualla suitcase, vad tog jag med mig hem? Ibland känns det nästan overkligt att jag bodde borta så länge. Dags att göra en lista!

Det mest uppenbara jag tog i bagaget var förstås en dotter och en man, en konstellation som serdermera även producerade en lillasyster. Samt riktigt förnämliga vänskaper som jag hoppas ska hålla hela livet.

Men förutom det, så har jag lärt mig en massa andra saker. Och om det ska jag berätta. I sann Spiderchick-anda har jag skapat en tidsinställd bloggserie som publiceras varje dag klockan 8 AM under en veckas tid. Nu blev det spännande va. Håll i hatten och håll till godo. Sätt ditt alarm och spänn fast glasögat och säkerhetsbältet.

Med illustrationer från boken jag köpte till min dotter i 3-årspresent, hon som är från London. Detta är London. - av M Sasek.

Upplägget - En lärdom, en bild, ett minne. Varsågod.

Tyst, jag ser på TV

2011-11-24T23:22:00.001+01:00

Hata Nestlé

2011-11-23T18:26:00.001+01:00

Nu blommar askfaten, grisarna har fått vingar. För nu sällar jag mig till gänget som bojkottar Nestlé.

Är det grejen med att de gör profit på sina bröstmjölksersättningprodukter i stackars Afrika som fått mig att äntligen tillfångata mitt flygande förnuft? Nej, det förstår jag att de gör, eftersom de driver ett företag, inte en välgörenhetsförening.

Är det själva det faktum att de är ett multinationellt storföretag, alltså med anti-kapitalistiska mått mätt ett gäng utsugare som på ett obehagligt sätt styr världen? Nej, det har jag inga synpunkter på, det ligger säkert en duktig och beundransvärd entreprenör bakom allt.

Nej, anledningen är att de har lurat mig. Vi vet ju att jag gillar rabattkuponger och värdecheckar, det ligger som man säger i schläkta'. Så jag tyckte så klart det var alldeles lagom ballt att samla värdekoder från Nestlés barnmatsburkar, sedan var det bara att mata in koderna på en webbsida så får man sin värdecheck på posten.

Jodu. Bara att man behövde cirka 200 poäng för att få loss den satans 100kronorschecken. Och varje burk man köper för typ 10 spänn utgör kanske 5 poäng. You do the maths, men jag kan säga att det skulle ta en jävla tid att få ihop till checken. Det insåg jag rätt tidigt i kampanjen, och redan här luktade det hela lite unket. Jag härdade dock ut. Och varje gång jag köpt nya burkar med dessa värdekodsetiketter på gick jag hem och matade snällt in i datorn.

SOM ETT BEVIS PÅ LÖJLIGHET, skulle det visa sig. Idag när jag loggar in möts jag nämligen av förkunnelsen att nu är värdecheckarna slut. Istället kan man välja på en body (rosa eller ljusblå) eller en filmnedladdning från CDon. SKÄMTAR NI? Vill jag fråga ilsket och indignerat. Vem tar ni mig för? Lantis, troll, förståndshandikappad? Könsbody eller tillåtelse att ladda ner film legalt? Ja, vad väljer man, hilfe, allt är så lockande, vill ha båda! Eller inte. Stoppa upp filmerna och bodysarna i era kapitalistsviniga rövar. Jag vill inte ha.

Som straff ska jag hädanefter bara köpa Semper och Hipp. Ekolooogiskt. Samla poäng till min karma. Nestlé får inte längre vara med i mina barnmatsburksinköp. Som om vi bryr oss, hör jag dem stödda sig. Ja, skit ni i mig så skiter jag i er.

Kanske gör jag till och med en Lena Ph och lagar min egen mat, såsom hon sydde sina egna kläder. Mer chockartade saker har hänt.

Dagis ftw - Dagis for Isabella JH dSH

2011-11-23T10:00:00.001+01:00

Åh, lilla Isabella har fått dagisplats! Fast hon är så liten, är hon inte? Kan hon gå på dagis? Ja, framemot mars månad när hon är ett år gammal så kan hon. Får man anknytningsproblem om man börjar dagis tidigt?

Det hävdar ju många. En jag särskilt tänker på är en kärring som heter Eva Rusz. Hon är något så löjligt som beteendeterapeut, med någon slags självutnämnd expertis inom områdena familjeliv och relationer. Jag läste att hon även sysslat med hypnos. Det säger ju en del om vilken skojare och kvacksalvare hon är. Hokus fokus fillijokus. Hon har väl även en spalt i typ Aftonblaskan där hon svarar på oroliga läsares frågor (och gör dem ännu oroligare).

Hon säger saker i stil med att:

Ett barn behöver en primär vårdnadshavare - det är jätteprimärt, jättekritiskt.
Den först personen som blir viktig för bebisen ska barnet knyta an till under de första levnadasåren. Hattandet kan bli jättejätteproblem för barnet
Det behövs ett enda exklusivt band för att hjälpa barnet, en anknytningsperson
Barn som duttas runt kan få ångestproblem, svårt att knyta an, koncentrationsproblem

Allt detta sa hon inom loppet av bara några minuter, i ett debattprogram jag nyligen såg på teve. Jag var så chockad att jag skrev ner det, nämligen. Hetsigt, besserwissrigt, med ett överlägset flin.

Hon talar om en supermänniska. Med oändligt tålamod, som aldrig blir arg, aldrig tappar sugen, aldrig lämnar över till någon annan för att orken tog slut. Hon är alltså starkt emot delad föräldraledighet. Hon anser att bara en person måste sköta det här (läs mamman). Självklart gillar hon inte dagis heller. Vilket jävla duttande och hattande.

Med en självgodhet som överträffar Carl Bildts säger hon:

Det här är inget jag sitter och hittar på!

Inte?

Själv tycker jag att tvärtom låter rimligare och hälsosammare. MÅNGA viktiga vuxna i det lilla barnets liv. En mormor som passar, en farfar som kör runt med vagnen, en dagisfröken med betalt för sitt tålamod. Eller kanske fyra homosexföräldrar - två mammor och två pappor, asbra. Ju fler desto roligare.

Det faller ju på sin egen orimlighet att det skulle vara bäst för en människa att bara vara med en person jämt. Varför tror du småbarn är mammiga, och sällan pappiga? Och är det bra? Är det tryggt att bara vara trygg med en person? Blir man självsäker och självständig då? Om man hänger i mammas kjolar?

Eva Rusz hänvisar till forskning. Jag tänker inte ens öda tid på att googla mig till hennes "forskningsresulatat" eftersom jag är medveten om att man kan googla sig, och forska sig, till vilket jävla resultat som helst. Man kan få belägg för vad helst man önskar. Jag lovar, man kan det. Till exempel den åsikten att ett litet barn bara behöver, och bara borde ha, EN person som vakar över det. För en åsikt är precis vad det är. En dum sådan, kan tilläggas.S-O-P-A.

Mina barn är inga aper.

Och jag är ledsen att säga det, men jag är ingen övermänniska som alltid är ärtigt pedagogisk och vars tålamod aldrig tryter. Nej, jag blir ibland snäsig och sur. Då vill jag göra något annat än att vara med små barn. Då vill jag jobba, eller rulla hatt, eller bara gömma mig i min kammare en stund. Och det kan jag, eftersom mina barn är trygga med andra vuxna. Sin pappa bland andra.

Och jag tror på dagis. Det är så jävla trevligt på dagis. Mycket trevligare än hemma med en sur kärring. För jag BLIR en sur kärring ibland. Det kan inte hjälpas.

Idag visade det sig dock att det var ett annat litet barn som ska börja på samma avdelning som Isabella nästa år. Och gissa vad hon heter? Men dra mig baklänges, hon heter Isabella. Samma, likadant. Så löjligt. Det är i sådana stunder man önskar att man var en sån där alternativ flowerpower-morsa som döpte sina barn till konstigheter som inte finns på topp30-listan. Isabella H, eller vadå? Bella Bus? Bellis? Ska vi kalla henne för hennes snyggaste andranamn, ska vi kalla henne Hypatia? Det är visserligen coolt.

Själv var jag ju Ulrika H i första klass. För det fanns en Ulrika N också. Jag tyckte aldrig om henne, tyckte hon inkräktade på mitt revir. Ful och bonnig var hon också, vill jag minnas. I min systers klass fanns det Cecilia H, Cecilia G, Cecilia A och Cecilia B. Lätt att hon kände sig unik där. Cilla H med hela svenska folket.

Och Eva Rusz då, att denna äckliga människa delar förnamn med min mamma, det är inte rätt på nåt sätt.

På Bolibompa har de nu tagit in en rullstolsbunden i programledar(rull)stolen, hej pk, och hon heter Lovisa. Hon är i och för sig väldigt gullig, och Lovisa säger "Titta, det är jag!" när hon ser henne. Men ändå. Kan man inte få vara unik med sina snygga namn. Iallafall på dagis? Är det för mycket begärt?

Det är ju därför jag heter Ulla, för det finns ingen annan tant i 35-årsåldern som heter så, alla andra är 70+. Vilken vinnare. Helt unik och bäst i hela världen.

Flickan badar

2011-11-21T23:55:00.001+01:00

Det skulle aldrig falla mig in att på internet posta badkarsbilder i vanlig bemärkelse. Folk som gör det är förmodligen störda, det vet inte att skydda privatlivets helgd. Men det vet jag, därför har jag satt baddräkt på mitt barn.

Men då blir hon ju inte reeeeen, hetsar den duschhysteriske. Vad äckligt, precis som efter skolgympan.

Vad fan tror du, klart hon inte hade på sig baddräkten under hela badet. Klart som korvens spad att hon ville prova den nya baddräkten. Så att hon vet att den sitter som en smäck inför avresan, som nu är mindre än 3 veckor bort, till strandlivet i vårt andra hemland. 40+ säger de, och då är det inte min ålder vi pratar om, så illa är det faktiskt inte ännu, utan temperaturen.

Alla Svennebananer man nämner detta för blir sjukt avundsjuka. Lustigt hur mycket Svenne hatar sitt eget klimat - varför bor han här, kan man tänka? Själv är jag inte så förfärligt påverkad eller intresserad av väderlek. Bara jag får sitta på min kammare och ljuga, med eller utan fläktar/element, är jag rätt nöjd.

Att Barbapapabaddräkten bara kostade 20 riksdaler var Momoi noga med att påpeka när hon gav bort den till sitt barnbarn på treårsdagen. Hon gör ofta så, berättar vad gåvor kostade, så att man ska veta vilken fantastisk fyndare hon är. Annars hade man ju kunnat tänka sig att man INTE nämnde hur jävla billigt det var, så att man hade framstått som mer givmild, men icke då, icke min mor. Jag fick ett par mer än tjänliga fleecehandskar av henne härom veckan, 15 kronor på Klädkällaren i Göteborg, tack och bock. Baddräkten, den är från Netto. 20 spänn, fy farao vad snyggt.

Ovan vid att vara bakis

2011-11-19T23:57:00.001+01:00

Svullen som vore jag fetlagd av en spermie för cirka sex månader sedan. Så är det alls inte.

Jag har bara vaknat till en smak av död bäver i munnen, och gjort vad jag kunnat för att mota Herr Bakis i grind. Det har inneburit ett sällan skådat frosseri i ägg, bacon, macka, pannkakor, tacopaj, smågodis, jordnötsringar och hutlösa mängder Coca-Cola.

Nu känner jag mig som en jävla tjockis, en strandad val, typ som Idol-Molly, fet och jävlig. Kläderna känns för små, innebandybyxan spänner över chipsbältet. Jag är slut som artist.

Nu drar jag mig således tillbaka på min kammare, sover bort det värsta, bajsonerar ut resten imorgon bitti. Sedan väntar LCHF med sin snygghetspiska, för nu får det fanimej vara nog med kolhydratsfasoner, ja det får det.

Kärleken är evig.

2011-11-19T01:30:00.001+01:00

Alla har trevliga pojkvänner numera. Det kommer med åldern.

Förr om åren hade man ju kompisar som var ihop med sopor. Alla har väl vart ihop med sopor. Jag med.

Hållt på och tramsat med det s.k. SPELET. Ska man texta eller inte? Vänta tre dagar? Inte verka för sugen? Inte göra si, inte göra så, inte fisa, inte äta chips, spänt sig. Stått ut med en massa skit och dåliga egenskaper bara för att man vill ha någon. Någon som får duga.

Han som var snygg, men stajlade vid spegeln som vore han American Psycho. Han med skinnpajen, vars kläder luktade surt. Han som jämt jobbade och sedan var trött och gnällig för jämnan, inte ville göra något nånsin, bara typ sova, och gnälla. Han som spelade i band och alltid var ute och söp och knarkade. Han som rökte braj varje kväll innan läggdags. Han som mest var intresserad av röven. Han som sa "såja såja, kom nu" under samlag. Han som var fundementalkristen. Han som var osunt svartsjuk. Han som spikade upp en struts på ett träd som en jävla voodoo-docka. Han vars största intresse var att mecka med bilar. Han som hade 7 i golfhandikapp. Han som sa "vad gjorde handen" och "vad sa munnen".

(ett axplock av löst folk jag och mina vänner vart ihopas med)

Det är inte så vi jobbar längre. Nu hittar vi rätt och så är allt lätt. Som det ju ska vara. Men man var ju tvungen att erfara ett gäng sopor för att fatta vad man ville ha, så det gör ju inget i sig. Det är ju inte så som en mamma sa till sin son efter att jag dumpat honom för typ 15 år sedan "Nu har du slösat bort två år av ditt liv" - för man kan ju hoppas att han faktiskt lärde sig något om tjärleken och relationer, även fast jag på den tiden så klart var en sopa jag med.

Det glädjer mig att du vill skaffa barn

2011-11-19T00:45:00.001+01:00

Syna noga samtliga inblandades ölglas, gömmer det sig en Jevla Fun där nånstans i träsket?

Det är så vi jobbar nu, vi 30+-are. Det måste så klart vara för jävla jobbigt för de som inte har barn, som inte vill ha barn eller inte kan få barn. Detta eviga tjat om barn, graviditet och FÖRLOSSNINGAR. När ska ni ha barn? Rycker det ändå inte lite i äggstockarna? Men ge dig.

Men så är det. Det första man gör är att scanna av stället, det gjorde jag igår när jag kom in på det indonesiska haket; Vad dricker alla? Jaha, öl och vin, då var det ingen bäbis i någon mage mao. Men sedan när vi kom till nästa ställe och jag erbjöd vin, var det en som avböjde och hasplade ur sig att det nog inte skulle uppskattas av den lille. Hon hade alltså smugit med en Jever Fun. Vilken skön stil.

Jag blir alltid så jävla glad när folk avslöjar sina graviditeter. Det vet ju jag att det är själva meningen med livet, hur ostigt det än kan låta. Visserligen blir jag tydligen överexalterad. Hon den gravida igår sa att "Ulla är till och med gladare än jag själv" och det kan väl inte stämma, men med en begynnande vinfryntlighet blev jag förstås extra lycksalig och överväldigande.

Nu kommer de på löpande band, magarna, den ena fetare än den andra. Alla vill skynda att fynda innan 35. Och det tycker jag att man ska. Det är ingen vits med att gå att vänta på rätt tillfälle, rätt inkomst, rätt feeling - bäst är bara att tuta och köra så ordnar sig allt runt omkring bara man får sin bäbis. Det är jag övertygad om.

Vem fan sa att det varde ljus?

2011-11-14T21:20:00.001+01:00

Och vem sa att du kan lita på teknikens under?

Ljust var det icke, och teknikens under kan man INTE lita på. Det är då ett som är sant och säkert.

Vad som däremot slog mig under aftonens strömavbrott var hur sjukt beroende av elenergi jag är. Man skulle lätt kunna likna det vid vilken beroendesjukdom som helst. Får jag inte el blir jag ledsen, nervös och lite rädd. Det är väl så med spriten och knarket för de som är fast i det träsket, eller har jag fel? Själv är jag slav under elektriciteten.

Där satt vi och slevade in spaghetti bolognese runt köksbordet, när musikmaskinen, diskmaskinen, lamporna och slutligen vi sa liksom hmmmm, som en sista stilla utandning från någon som är i stånd att dö en smula, och allt blev tyst och stilla. Och kolsvart. Barn vi inte kunde se började gnälla, händer famlade efter mobiltelefoner. Jag trevade som en blind runt en halvvarm spisplatta efter min dyrgrip. Det finns iPhonar, Galaxys, Rays och Arcs - hela salen är full med små lysmaskiner. Men den stigande paniken när man inte genast finner den i ett becksvart rum med gråtande barn är påtaglig.Var är den? Var är du? Var är jag? Var är lilla? Är det apokalypsen som har kommit?

Arcen var först ut, i Luddes hand, hej alla barn. I ljuset från den hittade vi fler ljuskällor; stearinljus, värmeljus och tändare. Sedan ringde jag varken polisen eller elbolaget, nej varför skulle jag göra det, jag ringde mamma. Lugn och fin, it will be back in a halvtimme.

Vi låtsades att det var mysigt med levande ljus. Kom så sätter vi oss i soffan och pratar. Men Lovisa ville gå till sitt rum. Och blev alldeles chockad och ledsen för att lampan inte funkade. Då ville hon se en film. Finding Nemo på DVD. Fungerar icke. Bidou & Babar på datorn. Fungerar icke. Läsa bok? Nja, i stearinljusets sken kanske. Duger icke. Välling! Ja, fast med fesljummet vatten direkt från kranen.

Det tog mycket riktigt bara en halvtimme. Mamma vet alltid bäst. Men det var jävligt jobbigt. Vi är ju moderna människor, vi behöver våra maskiner och vårt mekaniska ljus. Annars hade vi väl för fan sett till att födas på stenåldern.

Nu är ordningen återställd och min mumsiga hallonmoussetårta sitter och kyler till sig snyggt i frysen inför morgondagens treårskalas. För imorgon fyller min lilla snygga år och då blir det kalas! Välkommen!

We gotta talk about Facebook

2011-11-12T10:04:00.001+01:00

Vi måste prata om det här med att friend requesta på Fejjan.

Gränsen är lågt satt, det krävs inte mycket. Man kan vara vän med både kreti och pleti, fan och hans moster, utan att det gör särskilt ont. Men det FINNS en gräns. Och när den överträds blir det oerhört jobbigt, tycker jag.

Vi får helt enkelt klargöra några ganska enkla regler, så att det inte uppstår några missförstånd. Och som vi vet har varje regel undantag, så det gäller att ha tungan rätt i mun.

1. Att adda folk du aldrig träffat
T.ex. att adda kändisar eller folk vars bloggar du läser - det är nästan alltid fel och pinsamt. För vem vill ha en vänskap där den ene gillar den andre jävligt mycket mer? Den här idol-fan-relationen har jag alltid sett som tvivelaktig, det blir ju ett underläge för den som beundrar. Hellre undvika då, och för den delen kommer din idol förmodligen att neka dig iallafall. Jag tänker inte ens försöka med Neil Tennant. Det kan finnas undantag till denna regel - t.ex. om du haft en långvarig internetrelation till någon under många år, ni har läst varandras bloggar, ni var med redan på Lunarstorms tid - ja, då kanske det kan finnas ett visst intresse för varandras okända liv. Ett litet. Eller om du och din idol brinner för något gemensamt, som inte precis har med idoldyrkan i sig att göra, då kanske ni kan vara "vänner", tro bara inte att ni är något annat än "vänner".

Jag brukar reta min man för att han är kompis med Alexander Bard. Men eftersom Alexander sa ja, och t.o.m. "gillar" saker Luigi skriver i den gemensamma gruppen och de båda är intelligenta filsosofer (ja, jag sa det) tycker jag att det kan passera som ett undantag som bekräftar regeln.

2. Att adda folk du träffat en gång
Om ni har många gemensamma vänner och risken är stor att ni kommer träffas igen är det ok att adda, annars; don't do it! För tänk om den här trevligt pricken du träffade på en avlägsen bekants fest var en skojare av rang just den här kvällen men som Facebook-person är en sådan man genast måste sätta på HIDE för att de kanske skriver om sin trädgård, citerar visdomsord och uppdaterar om barns toalettbesök - då sitter du där med skägget i brevlådan och en vän för mycket som det är bra mycket jobbigare att ta bort än att inte adda från första början. Tänk på att de flesta människor är jävligt torra och med ett par glas innanför västen kan de flesta duperas. Ge det hellre lite tid, träffas ni igen och det fortfarande är trevligt, då kan det vara dags att adda.

3. Att adda folk du inte träffat på 10 år
Nu fanns väl inte Facebook för 10 år sedan, så visst, chansen finns ju att det hade varit aktuellt att adda varandra en gång i tiden. Men DET VAR DÅ. Nu har ni inte setts på 10 år, och var ni inte ens särskilt goda vänner på den gamla goda tiden, vad är då oddsen för att ni ska intressera er för varandras livs trivialiteter nu - om ni inte ens gjorde det då direkt? Nej, lämna det, don't go there.

Det finns en snubbe som jag var ytligt bekant med på den tiden jag var aktiv inom Kalmar Nation. Vi var absolut inte vänner då för jag tyckte han var gubbig och tråkig, om jag ska vara ärlig. Han har försökt adda mig två gånger! Sjukast i kommunen. Första gången var jag artig och sa ja, men var tvungen att ta bort honom för han var så helvetes tråkig. Sedan försökte han igen! Jag blev så chockad att jag ignorerade.

Men jag kan frångå mina principer. För i dagarna var det en kul och snygg människa från den här tiden som addade, och det fick han, eftersom han var kul och snygg, kanske är han fortfarande kul och snygg.

Ett annat undantag är förstås släktingar - blod är tjockare än vatten, släktingar vill man alltid adda!

4. Att adda folk som ingår i ett sammanhang du inte längre är delaktig i
Har du lämnat kursen, landet eller jobbet - ja, då kanske ni inte har så mycket gemensamt längre - särskilt inte om det gått en tid. Självklart ska man få adda folk man verkligen gillade då det begav sig, men har det gått flera år och man inte blev vänner på den tiden man faktiskt umgicks i samma kretsar, ja då finns det nog en anledning, och den brukar vara ATT NI FAKTISKT INTE GILLAR VARANDRA så jävla mycket. Eller att ni helt enkelt inte känner varandra.

Förra veckan ville en som jobbade på en av Ed's Diner-restaurangerna vars huvudkontor jag arbetade på för över TRE år sedan, bli kompis med mig. Men hallå - why oh why, säger jag. Den tiden är så jävla förbi. Vi hejade några gånger när jag var inne och Head Office-spände mig i restaurangen, men vikten av att du ska se mina fåtaliga och förhoppningsvis för dig ointressanta statusuppdateringar och svenska incheckningar känns inte stor, och att jag skulle behöva se dina polska dito i min logg känns inte alls lockande.

5. Att adda folk du aldrig skulle kunna tänka dig att kommunicera med
Här blir det lite svårare, eftersom ungefär 50% av de personer du redan har i din FB-lista är folk du aldrig kommunicerar med. Du bara spionerar på deras förehavanden, säger inte ens grattis när de föder barn eller fyller år. Vad är vitsen med det? Ingen särskild vits, men det fanns en tid då den med flest Facebook-vänner när han dör verkade vara vinnaren, så då lade man till lite hipp som happ. Nu har vi ju förstått att det inte är så, därför har vi blivit lite mer restriktiva, trenden är att inte lägga till folk i onödan längre. Hellre då rensa upp och ta bort de som du inte kan tänka dig att säga hej till - för vad ska du med dem till, varför måste du finnas i ditt liv? Då kan du ju lika gärna följa dem på Twitter.

Jag har själv addat ett fåtal personer som ignorerat min förfrågan. Hur kändes det? Lite snopet, får jag erkänna. De jag kommer på på min raka arm är en kollega och en kompis farsa. De tyckte inte att jag var värdig att komma in deras innersta krets. Och det får man ju ha förståelse för, det får man acceptera. Det är just därför man ska tänka både en och två gånger innan man går loss och addar. Man kan få en knäpp på näsan. Det vill man inte ha. Och att knäppa på näsan är också smått obehagligt. Fast bättre det än att fylla loggen med ovidkommande, trista individer, bara för att vara artig. Ärlighet drar alltid det längsta strået.

Det finns även folk som tagit bort mig. Ibland har jag bara sett att jag har ett färre antal vänner än sist jag kollade, men inte haft någon aning vem det kan vara som varit så hutlös. Då får man tänka att det inte var någon förlust, om man ändå inte fattade vem det var. Mister du en står det tusen och knackar.

En gång blev jag deletad men sedan friend requestad ett par dagar senare på nytt. Då blev jag lite perplex. Men det är tydligen ett legitimt sätt att markera för sin pojkvän att man är förbannad efter gräl, att radera hela hans släkt, har jag förstått. Som ett hot, som en markering. Om man är 12 år gammal.

En sak till: Deleta ALDRIG dina kompisars äkta makar och pojkvänner (eller fruar/flickvänner) så länge de är ihop. Även om du tycker han är tråkig, jobbig eller helt enkelt obehaglig. Göm dem och låtsas som det regnar istället, för fridens skull, för vänskapens skull. Om den är viktig för dig. Jag har två vänner som gjorde detta, och det har skapat onödig tandagnisslan, en av dem har jag inte pratat med på 1,5 år. På löpsedeln: Facebook förstörde vår mångåriga vänskap. Trist!

Regeln är alltså:
Adda bara de på fejjan som du antingen
a. kan tänka dig att kommunicera med
b. tycker är snygga och roliga
c. är släkt eller vän på riktigt med
Gärna alla tre.

Och akta dig för att deleta människor som på något sätt finns kvar i ditt liv. För tänk vad pinsamt för dig den dagen ni träffas, om sanningen uppdagats. Har du varit så dum att du addat en sopa, ja då får du dessvärre stå ditt kast. Bättre aldrig adda, än deleta, som vi Facebook-nördar säger.

Nu vet du det.

Klockan är 11:11 den 11:e i 11:e år 11

2011-11-11T11:11:00.000+01:00

Nu, precis just nu. 11/11/11 11:11. Säger jag, säger fröken ur. Vad gör du 11 sekunder över? Slår du knut på dig själv i ivern att göra något speciellt minnesvärt? You're not alone.

Det finns en stad i Estland som heter Elva. Först tänkte jag att jävlar vad de ska fira järnet alla. Men så slog det mig hur sinnessjukt korkad jag är. Det fattar ju inte de. Vad heter elva på estländska? Knappast elva.

Folk vallfärdar så klart till Las Vegas för att slå sina påsar ihop just denna dag. Den 7/7/7 var jag själv bjuden på ett bröllop med samma baktanke. Coolt datum, lucky seven, lätt att komma ihåg. För mig hade bara 6/6/6 varit gott nog, men tiden är förbi och när den begav sig hade jag ingen brasiliansk snygging att knyta ihop den satans säcken med. Den som har bokat Elvis i kapellet imorgon klockan 11 över 11, han är den verklige vinnaren, bara ettor inga nollor.

De som är på tjockarongen håller hårt i pickadollerna dagarna innan 11/11/11, för att kunna ge sitt barn denna supercoolingens födelsedag. Imorse vaknade de och färdknäppte med 20 liter sperma, mumsade chilli och ananas och hallonbladste. Till ingen nytta så klart. De kommer när de kommer, vi vet det, vi som provat.

Vad gör jag själv detta specifika och historiskt viktiga klockslag? Ingenting alls särskilt dessvärre - jag promenerar till min arbetsplats via äckel-Linero för att hämta upp min nya jacka som levererats till Chadis Livs, det är vad jag gör.

Kråkan satt på telefontråden, så var den stunden över.

En bild säger mer än 1000 ord, särskilt om den är ful

2011-11-10T12:39:00.000+01:00

Den här snygga tavlan hängde alltså i Lungdispensärens väntrum, där jag var häromdagen för att ge mitt lilla barn den läskiga sprutan inför resan till det farliga u-landet Brasilien.

Och jag reagerade ungefär lika starkt som om om det varit en bild på knaperstekt bacon bredvid en halalslaktad kycklingvinge på en restaurang som vill visa att den välkomnar både ateister och muslimer.

Man symboliserar alltså pojkar med en fräck och fartig sportbil och flickor med en prinsessa i rosa långklänning. Det kan inte misstolkas.Varför vill en mottagning inom Lunds Universitetssjukhus så fatalt spela på könsrollssträngen?

Varför vill alla, en sjukvårdsinrättning i detta fall, befästa jävligt trista plattityder till föreställningar om hur flickor är och hur pojkar är? Så jävla fult i sin subtilitet, att smyga in en könsrollsförväntning här. Eller kanske tanklöst, men det är ju ändå snäppet värre.

Fånigt! Och farligt.

Apropå "Att flörta i Wordfeud..."

2011-11-10T11:47:00.001+01:00

Kommer ni ihåg den självutnämnde wordfeudflörtexperten? Ja, that's me.

Ibland, när man har för mycket tid men hjärnan är för trött för vettiga aktiviteter, som till exempel när man matar bäbis i arla morgonstund, eller medan man steker upp nån gammal kotlett och känner att det inte är aktivitet nog - då kan jag i min dumdristighet starta Wordfeud-dueller med random opponent. Det styrker så klart min tes om att gemene man är, how should I put it, mindre begåvad än vad jag är. Och det är ju både skönt och lite tragiskt att se.

Det här tar dock priset i idioti och tragik:

(print screen från ett random-spel häromdagen)

Direkt hoppar han på, innan han ens skrivit sitt första såttiga 8-poängsord. Jag kontrar med att skriva något långt och smart som ger många poäng och ignorera hälsningen. Vi behöver väl för fan inte prata, tänker jag, vi är ju här för att spela. Men fanskapet ger sig inte. När morgonen kommer vill han utbyta hälsningsfraser igen. Och jg ger med mig. Artig vill man ju vara. Men så börjar den gamle greken tjata om Stockholm, bor jag där, vill jag ligga? Det där sista frågar han inte, det är ju underförstått. Bor jag i Stockholm, då blir det automatiskt ligga av. Vad skönt. Grekiskt!

Men! Så fort jag till slut får tyst på jubelskojaren, som för övrigt är fullständigt värdelös på att lägga lnga smarta ord som ger många poäng, var det någon som trodde något annat, genom att berätta att jag bor i Skåne - då! Då ger fanskapet upp! Grek1979 resigned. Vilken jävla ärkesopa.

Inte undra på att det går dåligt för Grekland när grekerna är så sepe.

Jämför med pintar så är inget dyrt

2011-11-08T11:48:00.001+01:00

Jag gillar extrapriser och kuponger. Skiten man får från Semper, Nestlé och Pampers är inte dum alls. Ica Kundkortets presentcheckar och erbjudanden gör mig vardagslycklig. Att sträcka fram en värdekupong till kassörskan vad betalning är tillfredsställande. Att komma över något riktigt maffigt extrapris killar dödsskönt i kistan.

Men jag gillar också at unna mig. Att greppa varor utan att må dåligt över prislappen. Som det där dyra brasilianska teet häromdagen. En burk Ben & Jerrys för 60 spänn om jag är sugen på det. Sådana där LCHF-ostchips, Grocs heter de, med ett kilopris på typ 800 kronor (för bara ost!), en fin köttbit med färdig lyxsås från Erik Lallerstedt.

Jag brukar bedöma värdet i förhållandet till priset och nöjet i en pint. Om jag gladeligen brukade köpa och hälla i mig cirka 15 pints i veckan till ett à-pris om 3 pund stycket, då är ju alla dessa små vardagslyxar en fis i världsrymden eller iallafall en urinering i Valhallabadet, i jämförelse. Ben & Jerrys motsvarar ungefär två pintar, och njutningen ungefär densamma, bara att man slipper bli full.

Ett nöjeskonto måste man ju få ha, bara att dagens nöje kanske mer är att botanisera på Ica än att sitta på puben och ljuga över ett gäng pints. Det gör jag också gärna om tillfälle ges, men om sådana tillfällen bjöds typ varje dag förr om åren kanske det sker högst en gång i månaden numera. Då får man unna sig annat gött istället. Huvudsaken är att man ser till att kosta på sig av livets goda.

It must have been love

2011-11-07T09:55:00.000+01:00

Malmö Arena i fredags. Efter att vi träffat Åsa och hon berättat allt snaskigt om hur det jobbas backstage, kändes det nästan som att man kände dem på scenen. Som om Marie var min mamma och Per, kanske inte min farsa, det är han för ungdomlig för, men kanske en cool farbror eller lite äldre kusin.

Det är nästan lite skämmigt att säga det, men är ändå inte Per Gessle lite sexig? Inte för att han är objektivt snygg, för det är det nog bara hans fru och närmaste släktingar som tycker, men det är något med hans sätt att röra sig på scen, han har något, det skulle mycket väl kunna vara sex appeal.

Han är lite som en Gallagher på scen. Han står alltså som om mikrofonen satt för högt upp i stativet, som att han behövde sträcka sig för att nå. För att uppnå denna effekt böjer han dock på knäna, för att liksom komma i sträckposition. Men då ser han istället ut som en giraff med för kort hals. Lite som Noel Gallagher. Eller Liam. De gör väl likadant, fast det hävdar att de hatar varandra.

Det här låter ju inte alls sexigt hör jag nu. Kanske när han hoppar, som en ungdom, med gitarren på magen. Kanske något med den ungdomliga skjortan med lapp på ärmen. Kanske något med glädjen och pojkaktigheten han besitter. Kanske är jag bara en tant.

Jag börjar inse nu, på äldre dar, att jag faktiskt ser ut att vara så gammal som jag är. Och det stör mig lite, jag som alltid kommit undan som 23-åring (sedan jag var 25, innan dess såg jag ju ut som 17). Nu rynkar det sig och hänger så att det inte längre råder några tvivel om att jag är 30+. Det är inte alltid jag får visa leg på systemet och i snusbutiken, bara ibland. Skrämmande.

I love Tourettes

2011-11-05T09:19:00.001+01:00

Den känsliga kan titta bort, för nu blir det snusk.

Ingen kan väl ha undgått att jag gillar Alexander Bard. Hans sätt att prata, hans åsikter, hans oräddhet, hans rättframhet, hans humor.

Därför tittade jag på "kvalitetsprogrammet" Schulman Show där han, min idol, medverkade denna vecka. Han öppnade starkt. När Alex Schulman bad honom stoppa in öronsnäckorna till mikrofonanordningen. "Är det ok, går det bra?" frågade Alex artigt varpå Alexander, barden, svarar: "Ja! Kuken i fittan!"

Och nu ska jag förklara varför det är så fruktansvärt roligt.

Därför att Alexander Bard är en 1. medelålders 2. välklädd (nåja) 3. överintelligent 4. uppenbart verbal 5. välutbildad 6. filosof.

Att som sådan gå ner på kuk- i fittanivå är genialiskt. Det är oväntat, det är roligt i sin olämplighet som liknelse, det är ett snyggt och medvetet drag att sätta nivån på intervjun, det är en subtil blinkning och en hyllning till oss som anser att det är absolut berikande för språk och konversation att krydda med runda ord och att Touretteschocka vår omgivning när den minst anar det.

Fy fan vad härligt. Min soulmate.

Tackar för fin kommentar

2011-11-05T09:15:00.001+01:00

Det är så himla värt att blogga när man får sådana här kommentarer av nytillkomna läsare:

Bra skriv -up, jag är normal besökare av en hemsida, hålla upp den fina fungera, och det kommer att bli en regelbunden besökare under en lång tid .

Så genuint, så äkta. Eller hur.

Är det en sak jag kan lova så är det att hålla upp den fina fungera.

Dra åt helvete.