Ullaguran

Där är hon ju, men min ettåring

2012-02-23T12:20:00.001+01:00

Kolla, and tv4 har satt en ostburgare uppe i vänstra hörnet

2012-02-23T12:18:00.001+01:00

I'm a sucker for cheese

2012-02-23T11:04:00.000+01:00

Ja, jag har erkänt. Jag drabbades av en tår i ögat när Prins Daniel från Ockelbo utannonserade sin dotters födelse på sjukhustrappan. Men vad fan, jag var ju trött. Nyvaknad. Kanske inte nyförlöst, men minnet består ju. Jag vet ju hur stort det är.

Jag kan försvara mig med att jag hade reagerat likadant för vilken annan jävla nybliven förälder som ställde sig så tuppstolt utanför en förlossningsavdelning och proklamerat sitt barns födelse. Längd, vikt, jättesöt. För det är ju rörande, det är ju stort. För individen, inte nödvändigtvis för staten, som i fallet Prinsessan Tronarvinge. Det var inte alls den aspekten som rörde mig. Det var ju just det som gjorde att jag kände mig obehaglig till mods över min tår, att jag samtidigt blev äcklad över det rojalistiska tramseriet.

Nu är det ju få förunnat och komma ut från förlossningen till ett pressuppbåd, det får man ju aldrig se, när Bengt Bedrup och Svenne Banan föder barn, det blir ju på sin höjd en notis i tidningen.

Hade det varit Skäggsikas man som kom ut och utannonserade födelsen av deras dotter, den lilla som föddes igår på Isabellas födelsedag, då hade mina känslor, för att citera Daniel Westling, varit all over the place, då hade det kommit riktiga tårar. Men sådana viktiga födslar utannonseras bara på Facebook.

Grattis till min lilla

2012-02-22T23:46:00.001+01:00

Ettårskalas, det har vi haft idag. Och vi kan unisont konstatera följande:

Hon kan gå fem steg, men har inga tänder.

Hon kan slafsa i sig med sked, men dunkar den ännu hellre i bordet.

Hon är en sucker för det söta. Jävlaridet vad hon mumsade tårta, det passar sig väl eftersom hon är söt som socker (nu fick jag ostpriset, tack och bock).

Hon säger inte så mycket, men förstår desto mer. Det viktigaste kan hon ju säga, nämligen mitt namn, och jag heter mamma om du undrade.

Hon är miltals mycket snyggare idag än hon var för ett år sedan. Vi tittade nämligen på bildspel via teven, moderna människor, och kunde konstatera att hon som alla nyfödda en gång såg ut som en rödfnasig, ihoptryckt alien. Men det är ju tur att man inte ser det då, när man precis klämt ur sig, tycker man, världens vackraste barn. Lite senare såg hon förresten ut som Robert Aschberg, inte lika coolt som Lovisa som i den åldern liknande Billy Corgan, men vem har sagt att det är något fel på flintskalliga gubbar, vilken som helst, inte jag. Nu är hon dessutom världsklassnygg, så vem är jag att klaga.

Hon är i princip omöjlig att fotografera eftersom hon befinner sig i ständig rörelse och vägrar titta upp och le fint när mamma ropar häpp med sin knäppmaskin. Du får tro mig på mitt ord när jag säger att mitt barn är gulligast i kommunen.

Nu är det ett faktum tydligen att jag har två små barn, och ingen bäbis. Fast inga tänder och napp i mun, det är väl bäbisvarning, nog är min bäbis en bäbis?

Vad som också framgick under kvällen, och det här berättade en snubbe som jobbar på IT, tillika min bror, för mig, är att jag jobbar för ett företag som använder en akronym som står för något så snuskigt som "Suck on My Cock". Varför tänkte ni inte på det, era stolliga jappsar, ska det va så, jag bara undrar, ska man ha så kul på jobbet?

It's Sunday morning och mamma steker pannkakor

2012-02-19T09:50:00.001+01:00

Igår sov jag som en ungdom till klockan 11, idag var det "min" morgon och den började klockan 8 med välling och Musse Pigg.

Nu torkar jag snor och steker pannkakor, hyvlar en ostskiva emellanåt.

Det är det vi kallar multitasking, särskilt om det ständigt också sitter en smartphone i näven, vilket det ju alltid gör på en modern småbarnsförälder.

Hallå hallå

2012-02-18T18:36:00.001+01:00

Jag hör ingenting, jag ser ingenting. Men jag sitter ju här. Tror jag.

2012-02-18T17:05:00.001+01:00

Lovisa tittar på film på datorn. Med hörlurar. Byggare Bob. Kranis och Monstret.

"Kan du titta med mig?"
"Ja, men jag hör ju inget, du har ju lurar"
"Jo, du hör, dom pratar ju!"

För så trodde man ju, att det man själv ser och hör, det kan alla förnimma. Som när man håller för ögonen, då kan ingen annan se heller. Eller när man blundar och utbrister: "Du kan inte se mig!". Så egocentrerad är världsbilden. Själv är verkligen bäste och ende dräng.

Själv läser jag, på min mans inrådan "The Atheist's guide to reality", där man redan i första kapitlet får veta att allt är meningslöst, allt är tillåtet, moral, kärlek, själsliv är påhittade och vi är små, obetydliga frön i universum. Det viktigaste är alltså att man har så roligt som möjligt, allt annat är a waste of time. Tid förresten, det existerar egentligen inte, det har vi bara hittat på för att förstå varför allt förfaller. Men om universum drar ihop sig igen, om big bang reverserar, då kommer "tiden" gå åt andra hållet, dvs vi kommer att gå från förfallna till nyutsprungna, från kaos till ordning, Benjamin Butler for real. Detta skulle hypotetiskt sett kunna ske om bara några miljarder år.

Spännande. Nu fortsätter jag läsa.

Lolo & Nyfiken

2012-02-18T16:53:00.001+01:00

Saker jag nästan gjorde - det var iallafall nära ögat

2012-02-13T00:31:00.002+01:00

Här kommer, som kontrast till andra människors ointressanta listor över sina liv, en mycket mycket spännande lista på vad som aldrig hände men som kunde ha hänt. En "jag kunde ha klämt mig" a la Ullaguran. Håll till godo.

Jag kunde ha blivit jurist
Ja hör och häpna. Jurist, vad trist. Men efter några år på universitetet i humanistiska ämnen som intresserade mig men som jag inte trodde skulle generera arbetstillfällen, fick jag småpanik och tänkte att JAG MÅSTE BLI NÅGOT. Och eftersom varken läkare eller civilingenjör låg för mig och jag hade växt upp med alldeles för många avsnitt av LA Law (Lagens Änglar hette det sinnesstört nog på svenska), tänkte jag att jag kunde bli brottsmålsadvokat. Men efter ett år av tandagnisslan, torra lagböcker, paragrafryttande och sneda blickar på de "riktiga" juristerna med chinos, skjortor och ingen humor, insåg jag förstås mitt snedsteg och hoppade av juristbanan.

Jag kunde ha blivit knarkare
Så många människor i min närhet, så många normala, med funktionsdugliga liv som bara piffade upp festen lite, och det ständiga glorofierandet av pulver i näsan jag "växte upp med" i London - jag kunde ju lätt ha trillat dit. Men jag antar jag var för svensk.För rädd. På ett bra sätt.

Jag kunde ha blivit våldtagen av en svarttaxigubbe
Det här var läskigt och riktigt nära ögat. Efter att jag stått, själv, och väntat på min nattbuss hem till Archway, var jag så sjukt trött att jag lät en främmande man skjussa mig hem. Han var nog inte ens en taxi, när jag tänker efter. Bara en äcklig gubbe. Och han stod där och TJATADE på mig. Häng med nu, jag kör dig hem, här ska du inte behöva stå. I säkert en timme tjatade gubben hål i huvudet på mig, tills jag till slut, mitt sjuka nöt, gav med mig. Hoppade in i hans bil. Någonstans i närheten av King's Cross körde han in på vad för mig verkade vara en snuskig bakgata och stannade bilen. Tände en spliff. Paniken i det. Jag sa till på skarpen. Nu. Kör. Du. Mig. Hem. Som du lovade. Och lustigt nog gjorde han det. Bara så. Men det kan väl knappast ha varit hans tanke från början?

Jag kunde ha flyttat ihop med Prins Henrik
När jag flyttade till London 2001 var jag fortfarande ihop med ett riktigt jävla stolpskott. Som jag hittat på internet, bara en sån sak. Lunarstorm? Ja, så var det. Han hade ett frimärke med en svensk flagga tatuerad på ena höften, det säger ju allt. Riktigt obehagligt brun i sin åsiksmaskin. Vad skulle jag med en sån till? Ingen vet. Halvful var han också. Bred skånska, risiga kläder. Vi hade väl vart ihop nån månad eller två när jag stack. Med ett löfte om att komma tillbaka till hösten. Och då var planen att jag skulle flytta in i hans enormt fult inredda lägenhet vid Folkets Park i Malmö. Vilken sjuk idé! När jag dumpade honom på ett Sverigebesök framemot maj fick jag se en vuxen skinhead gråta. Det var kanske lite sorgligt.

Jag kunde ha krossats mot en stenvägg fastspänd i en skidlift
På en skidresa cirka 1995. Min anorak hade fastnat i skidliftssätet och när jag skulle till att hoppa av kom jag inte loss, utan fortsatte in mot maskineriet. En meter innan jag skulle kastats in i en bergvägg släpptes jag mirakulöst av, det var väl den där Gud. Darrigare knän har jag väl aldrig skidat ner för en backe med än efter den fadäsen.

Jag kunde ha varit med i ett frågeprogram på teve
Jag tror det hette Musikmatchen, och var alltså en frågesport om musik, på TV! Hur cool kände inte jag mig att jag blivit utvald. Hur nervös var jag inte. Men så visade det sig att det skulle krocka med "Helenas fest" till vilken killarna från Åkarp skulle komma, och med vilken en av dem jag hade hångelläge. Så jag ringde till TV och frågade om jag inte kunde få vara med vid ett annat tillfälle istället. Men dra den om rödluvan, den gubben gick förstås inte alls. Så de strök mig. Så klart. Huruvida jag fick hångla minns jag inte ens idag. Ovärt!

Jag kunde ha sagt till Neil Tennant att jag älskar honom
När jag träffade Neil Tennant på Trash, och jag spände mig något så oerhört för att verka cool. Låtsas att jag bara var en tjej, vilken som helst, som ville snacka med en gubbe lite bara, vilken som helst, om ditten och om datten, absolut inte den musik jag älskat sedan jag var 14. Men det är klart att han såg i mina ögon att jag älskade honom, att jag var typ världens största Pethead. Men jag sa det inte. Jag var för cool för det.

Jag kunde ha blivit antastad av en äcklig internetnörd
Det här var i chattandets barndom, när man ICQ:ade, hittade coola killar på internätet, kanske på Lunarstorm, eller dess föregångare med det sjuka namnet Hångelguiden (oh yes). Just där någonstans i Lunarträsket hittade jag någon tragisk tjomme som visade sig bo på nån av de andra studentkorridorerna i Lund. Han brukade sitta uppe och kuckilura om nätterna, han var väl nån slags töntig plugghäst kan jag tro, och med honom kunde jag växla några, småflörtiga vad vet jag, ord på nattkröken efter ett par glas innanför västen. En natt när jag kom hem mer än salongsberusad tog min nyfikenhet i takt med min cp-skada över och jag bjöd helt frankt hem honom mitt i natten. Och tönten kastar sig på cykeln och står 20 minuter senare utanför min dörr. Varpå jag så klart genast kan identifiera honom som den fule tönt han var och kör hem honom igen. Varpå han, som trott att han skulle få, om inte ligga så iallafall hångla, blir sur. Hade han bara vart lite mindre töntig hade det kunnat sluta illa. Hur tänkte jag?

Jag kunde ha snott en asäckligt stinkande skinnpaj i punkstil
Det var iallafall en sådan jag råkade få med mig hem i fyllan och dimman från Dublin Castle en natt när jag inte kunde hitta min egen jacka vid hemgång. Jag märkte det när jag vaknade nästa dag och det stank svettig punkröv i mitt sovrum. På golvet låg jackan och fräste ut dessa vämjeliga odörer. Men vem är jag att stjäla av en simpel punkare - nästa dag knökade jag ner äckelblusen i en kasse och bar den som en soppåse tillbaka till Slottet så att den eventuellt kunde hitta tillbaka till sin rättmätige ägare.

Jag kunde ha dött i en tragisk cykelolycka
Det var jag och Fyrklövern, det var en flaska häxa, det var en vansinnescykelfärd till stan, det var en regnhalkig gata, en trottoarkant och mitt sedermera sönderköttade ansikte. Med gott läkkött syntes det ingenting längre efter ETT HALVÅR (tänk den tragiken för en 18-åring, ett svullet, sönderskrapat fejs i flera månader), men jag kunde så klart lika gärna slagit huvudet i backen och antingen dött eller hamnat i cp-rullstol för resten av livet, du väljer själv vilket alternativ du ser som hetast.

Jag kunde ha dödat en igelkott
Liten nyfiken ungjävel oövervakad i trädgården i Södra Sandby. Vad är det där för lustig sten med piggar? Jag pillar lite med min pinne. Oh, spännande, den rör på sig. Och ju mer jag hackar med pinnen desto mer står taggarna upp. Vad är det för lustig mojäng? Hack, hack. Tills mamma kommer ut och ser mitt mordförsök. Skriker på mig, som mammor kanske ofta gör, men väldigt sällan min kolugna. Och jag blir avbruten. Jag skäms än idag, men kan bara trösta mig med att jag inte fattade vad jag sysslade med.

Jag kunde ha sprängts i en terroristattack
Iallafall var jag i "rätt" stad, och jag försökte gå på ett tåg, men det var inställt, så jag var sur och tog en buss, och kom till centrala London och möttes av det miserabla meddelandet att terrorister spränger tunnelbanetåg och bussar. Bara inte just de jag råkade sitta på. Oh du vidriga värld.

Jag kunde ha jobbat på Mediamarkt
Jag blev åtminstone kallad till intervju en gång, och självklart hade de velat ha mig, med min briljanta skoltyska, den hade jag haft stor nytta av känner jag. Men jag hade redan vid det laget fått mitt heta snygga jobb på Sony Eriksson så jag sa nej tack auf widersehen, ha det nu jättebra.

Jag kunde ha bett till Gud
Det här är riktigt, riktigt obehagligt för en sann ateist, varför inte misoteist, som undertecknad. När jag var liten, låt oss säga 12 bast, hade jag en kompis som var med i Pingstkyrkan. Och jag brukade följa med henne dit, pga kul pyssel, pga gemenskap, pga gratis fika. På veckomötena låg förstås all fokus på annat än Gud och Jesus, det är ju så finstilt de religiösa indoktrinörerna jobbar, lite subtilt, lite hjärntvättaraktigt. Jisses vad trevligt vi har, då måste nog Gud finnas och vara en trevlig prick, skulle man förmodligen resonera. Men det fanns ett litet inslag av kyrklighet i dessa sammankomster, och det var de ungefär fem minutrarna där alla ungdomarna skulle be tillsammans. Be för att någon skulle göra bra ifrån sig på ett prov, ett fotollslag skulle vinna - sådana oerhört triviala ting (inte ett ord om världsfred eller aids-botemedel, oh no). Och när alla de andra förtappade själarna knäppte händerna, blundade och mumlade, satt jag och glodde på vansinnigheterna som försiggick framför mig (för ja, jag insåg redan då vansinnet) med oknäppta händer och trumpen min. Men ibland tittade någon av Jesus-ledarna upp från bönen, uppfordrande, argt, varför ber inte du Ulrika. Och jag fick låtsas att jag glömt, röra händerna mot varandra som om jag tänkte knäppa dem (över min döda kropp!), men självklart låta händerna gå isär igen så fort Jesus-jäveln blundade i förvissningen att även Ulrika är ett fromt lamm.

Årets snögubbjävel - tick

2012-02-12T16:15:00.001+01:00

Tjena mittbena, nu sticker vi till Momoi

2012-02-12T15:31:00.001+01:00

Gosa lilla magen

2012-02-12T11:07:00.001+01:00

Titta, hon har krupit upp och satt sig i ursinhon.

Jag städar sällan, när städar du?

2012-02-12T10:50:00.001+01:00

Alltså, vad gör folk med ballongerna efter att de haft kalas? Smäller de verkligen dem med en kniv? För att bli av med eländet? Kan man göra så?

Jag börjar fundera på om det ändå inte var det man borde ha gjort. Typ runt den 20e november kunde jag ha gjort det hjärtlösa.

För nu sitter jag här, med nästa kalas i antågande om en dryg vecka, fortfarande med ett 10-tal uppblåsta ballonger. Tre månader gamla! Vem kunde tro att snorbilliga Tiger-ballonger skulle ha en sådan spänst och hållbarhet, inte jag.

Visst, en del av latexbubblorna har jag faktiskt smygsprängt, de som såg lite trötta ut, jag erkänner det. Men jag kan inte med att trycka en nål i de spänstiga.

Gör folk sånt? Mig veterligen är det ingen annan i min bekantskapskrets som har ballonger strödda över golvet året runt. Så jag får anta att jag, som vanligt, är den onormale och stökige.

Pang, sa det. Inte.

Hen

2012-02-12T01:14:00.000+01:00

Idag har jag övertygat min man om införandet av pronomenet hen i det svenska vardagsspråkbruket. Det är inte lätt ibland att debattera en så viktig fråga, när man omger sig med en invandrare och två småbarn som inte fattar tugget. Men jag argumenterade länge och väl min ståndpunkt och frågade honom sedan, "nå, tycker du nu att du behöver hen i din vokabulär?" Och det tyckte han att han gjorde sa han, och det får väl ses som att jag lyckats.

Hen ska alltså användas istället för hon/han när du inte vet könet på en person eller när könet är irrelevant.

Mig veterligen är kön irrelevant i alla situationer utom de där du ska knulla.

Och tänk vad pinsamt det blir när du inte ser vad det är för kön på ett annat barn på lekplatsen och råkar säga han om en hon - hade det könsneutrala hen varit norm hade du sluppit den genansen.

I vetenskapliga texter eller artiklar, där man ofta gör långa omskrivningar för att slippa använda pronomen eller helt enkelt skriver både och (han eller hon) - där kan man snyggt värja sig mot ordsvadan genom att använda hen.

Tänk på följande:

"Jag ska gå till doktorn imorgon, får se vad han säger om min svullna pung"
"Vi tänkte skaffa barnvakt, men vet inte hur mycket det är rimligt att hon ska få betalt?"

Om du per automatik valde han i det första exemplet och hon i det andra, ja då har du beviset på att det är något ruttet i könsmaktsordningen, och att det därmed finns en anledning att neutralisera oss med ett hen.

Till alla som tycker det är löjligt med hen bara för att det betyder höna på engelska vill jag bara säga - om du bara visste vad ditt namn betyder på baskiska eller mandarin hade du nog hållt en lägre profil. Alla vet ju att det finns en afrikansk långdistanslöpare som heter Fitta Bais, inga konstigheter alls hemma i Burundi. Wake up to the global world, liksom.

Hen ska alltså inte ersätta han och hon, utan komplettera det. Skitbra tycker jag. Alla vägar att berika språket tycker jag är bra. Det är ju bland annat därför jag inte heller utesluter svordomar från min vokabulär. Fåntrattar som gör det begränsar sig, och är minst ett ord fattigare, förmodligen flera, även om det rör sig om helvetes jävla skit.

Södra Sandby fram och tillbaka

2012-02-12T00:51:00.001+01:00

Dagens mest spännande, ja det var väl att åka till Bröderna Andersson i Södra Sandby. Inte var det att titta på Melodifestivalen iallafall. Jag lyssnade med ett halvt öra, spydde med en halv mun, särskilt åt henne i lysgul klänning, fy fan vilket stolpskott. Jag försökte tänka att så lågt som "Ge inte upp, det finns en morgondag" med Anna Book från 1987 kunde åtminstone ingen sjunka, men det hjälpte föga. Visserligen var det ju ingen som i sammetstältklänning på fet kropp, fiskögd och med feberdarrig stämma som redan från början var falsk sjöng en riktigt pissdålig ballad (detta konststycke stod alltså Book för 1987), men det var ändå plågsamt. Anna Gina gillar jag! That's it. Trevlig, snygg och avspänd. Inte det minsta sexig. Gillar't.

På Bröderna Andersson köpte jag iallafall snask. Och lax. Och choklad. Och nötter. Och grädde. Vill du att jag ska fortsätta? Hallon, ingefära, mango chutney...inte det, nej.

Sedan carcruisade vi lite i Södra Sandby, as you do, och tänkte att det kanske är här man ska bo som svennebanansk medelklassare, det är kanske här man blir lycklig.

Fyrklövern reunion anno 2036

2012-02-11T10:23:00.000+01:00

Jag hade dejt med mitt äldsta damlandslag härom dagen, de som har spelat i den allra högsta premiärligan i cirka 20 år. Jag släppte min surhet som en sten när jag kom dit, blev glad istället. Förresten har jag listat ut varför jag var extra sur och trött - det var en snorvalp i antågande, nu sitter han i min hals och river och rasslar, den lille jäveln.

Hur som helst är det oerhört befriande att umgås med människor som kände ens 15-åriga tramsjag, som vart med i utvecklingen från "flicka" till "kvinna". De som vet vem Stjärta Böld var, som var i Val de Thorens 1994 och alltså fick erfara mannen som sa "I'll be famous in 1996", men som aldrig blev det, de som var med på den första fyllan, festerna i Åkarp, bänken utanför kyrkhelvetet i Köpenhamn med 9,3%-ig öl, de som spionernade i ett hål i marken när jag gick in på biografen för min allra första date. Hela Fyrklövern blev av med sina oskulder inom loppet av några månader, kan en, kan alla.

Min mamma firar detta år och nästa 60-årskalas med sitt gamla Fyrklövergäng. Förlusta sig i Köpenhamn ska de, tanterna, Hammis, San, Storm och Igge-Pigge. Sedan går det av bara farten, en fest för varje tant. Inspirerande! Jag hoppas att jag också ska åka på tantresor med mitt ungdomsgäng när jag är 50+.

Just nu är alla upptagna med små barn, karriärutveckling, husbygge och annat som hör 35-åringarnas pusslande till. Men sedan så.

Fyrklövern kanske kan åka till Zell am See 2025 eller nåt, eller är vi så stela då att vi står som spön i backen?

Fredagsmysig

2012-02-10T17:31:00.001+01:00

Lustigt det där att man inte kan säga nej till vinet, utan att ögonbryn höjs, spekulativa tankar väcks och man genast måste dementera att man är gravid.

Så är det visst i sociala sammanhang fyllda av 30+-are. Inte konstigare än så.

Det duger inte att skoja (?) om att man är en gammal alkoholistkärring som gör bäst i att avhålla sig. "Är du gravid?" kommer som ett brev på posten, eller snarare som skjuten ur en kanon.

Jag är fan fortfarande kymig i magen efter förra fredagens strapatser. Det är precis som efter en riktigt kraftig maginfluensa. En tantkropp tar mer stryk än en ungdomsdito har jag bittert fått erfara. Mina gamla takter håller verkligen inte i längden.

En gång fick jag flunsan efter att ha ätit falukorv. Du tror väl inte jag var sugen på korv stroganoff på många år efter det? Nej, fy fan vad vidrigt.

Det är samma med vinet, antar jag. En tokfylla senare och man håller sig på avbytarbänken ett tag framöver.

Många fredagsmysare vill ju gärna unna sig ett glas vin efter att barnen är nattade. Jag vill det sällan, och allra minst nu.

För dessutom är jag förkyld som en snorvalp, och har alls inget nöje av aromatiska upplevelser. Kanske var det onödigt att mysa i mig en halv påse jordnötsbågar då. Ja, det var det nog.

Men nåt jävla mys måste man väl få ha här i världen, eller va.

Grisen snygg

2012-02-09T16:25:00.000+01:00

Kommunens tröttaste

2012-02-08T16:15:00.001+01:00

Alltså, jag är så trött att jag inte vet om jag ska spy eller gråta.

Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Har jag härjat hela natten på efterfest? Svar nej.

Har jag ägnat mig åt påtagligt uttröttande fysik aktivitet? Icke.

Är mina barn osedvanligt krävande? Absolut inte.

Jobbar jag för mycket? Knappast va, med mina tramsiga 50%.

Nej, jag tror det är kringflackandet och tillvarons allmänna osäkerhet som gör mig så vanvettigt sömnig.

Att jobba halvtid är nog fan lika jobbigt som att jobba heltid, för det är ju inte själva jobbandet som är jobbigt. Det är ju allt runtomkring. Att ta sig upp, välja uniform, göra sig snygg, träda in i en roll, typ "hejhärärjagochjagärsåjävlaservicemindedgladochsugen", det tar på krafterna. Och så ska man köra bil, besöka bvc, ha studievägledarsamtal, socialisera med fan och hans moster. Ingen rast, ingen ro. Vad hände med att sitta på kammaren och räkna sina tår?

Och så fucking halvtidstjänster, typ sorgliga 8 tusen kronor i månaden, räkningarna, csn med sin förpillade blåslampa, livet, konsultträsket, känslan av misslyckande.

Allt i en enda sörja som skapar stress, ångest och omåttlig trötthet.

Den goda devisen, denna klassiker bland ordstäv myntade av min far; "är du trött så går du och lägger dig", det funkar inte riktigt när man har små söta barn som sätter schemat, då måste man s.a.s. sköta ruljansen, även om man är trött som en mört.

Men skit i det nu, våga vägra, igga tröttman, ta dig i kragen. Nu sitter tant på bussen till city för samkväm i restaurangmiljö med min ungdoms landslag, vad ger du mig för den.

Måste man vara vaken kan man ju lika gärna vara det med stil, verkar jag resonera. Hoppas bara de orkar lyssna på mitt gnäll, för jag är, som bekant, JÄVLIGT gnällig. Kan jag sluta med det, tro? För allas trevnad, inte minst min egen.

Godafton.

Tankar som idag slagit mig

2012-02-07T23:02:00.001+01:00

- Hur häpnadsväckande snyggsexigcool Madonna är, den som säger något annat, som t.ex. att hon ser ut som en sleten Friskiskärring, ljuger för sig själv och andra.

-Att ramaskriet mot höjd pensionsålder är orimligt - vi börjar jobba vid 25, trillar av pinn runt 90, alltså skulle vi leva mer än hälften av livet på bidrag, allihopa, det orimliga i det.

-Jag vill också köpa hus på Rivieran, spela boule och glassa, men det är en ORIMLIG önskan.

-Kanske om man ändå skulle ta och vinna på Lotto.

-Jisses vad folk fikar mycket på arbetstid och varför är det ingen som vill fika med mig?

-Jag är faktiskt bland de roligaste människorna jag någonsin träffat, fy fan vad kul jag är.

-Satan vad kallt det är, särskilt om man cyklar, stackars mig på min järnhäst. Varje gång jag cyklar över isfläckar får jag tourettes, säger saker högt om röven och sånt. Vad fånigt.

-Vad tråkigt att ingen nånsin ringer till mig, av alla mina miljontals vänner (nåja). Fast sen kommer jag på att a. Jag har inte delat ut mitt "nya" nummer till nästan någon b. Jag tycker det är sjukt jobbigt att prata i telefon med ryckande barn i kjolarna, och c. Telefoner (alltså pratfunktionen) är så förskräckligt ute, så 2003 liksom. Det finns ju så många andra moderna sätt att umgås.

-Oh vad jag är smart och duktig.

-Oh vad jag är cpskadad och sopig.

Det var väl ungefär allt.

Lite självskryt kanske

2012-02-07T22:34:00.001+01:00

Idag. Har. Jag. Parkerat. Min. Bil. I. Mitt. Garage.

Over and out.

Så lägger vi den helgjäveln till handlingarna och tar nya, friska tag

2012-02-05T22:38:00.001+01:00

Detta veckoslut, den första lördagen och söndagen i månaden februarg året 2012, kommer inte precis gå till historien som det ballaste jag varit med om. Så kan man säga.

Jag vill inte gå in på de mest självömkande av detaljer. Man kan bara konstatera att jag inte lämnat lägenheten sedan jag rullade in i den i fredags natt. Och att jag fortfarande har på mig gårdagens pyjamas. Att jag kolhydratsbombat hela familjen idag genom att både baka äpplekaka och semlor (från scratch, t.o.m. mandelmassan var hemkörd). Kanske som kompensation för att jag igår lyckades peta i mig just ingenting. Att jag har en ständigt molande känsla i bakhuvudet som går ut på att jag är en jävla idiot. Att bakfylla och för den delen karatefylla är saker jag borde lagt bakom mig för länge sen.

Imorgon ska jag jobba hela dagen. Och vara duktig. Det klär mig så mycket bättre än att vara en tjatig fyllekärring.

Så kan man säga.

Hemmatomten öppnar sin lattjolajbanslåda - socialiserar mera

2012-02-03T15:30:00.000+01:00

Jag sa ju att jag inte skulle vara så sur längre. Nåja, iallafall inte spy min galla så offentligt. Jag kan kasta upp i det privata. Det sägs ju att man bara ska fisa på toaletten, det gäller kanske de virituella spyorna också.

Med detta i tanken har jag således låtit styra upp mitt sociala liv. Eller det var väl inte just jag som tog tag i de sociala sammankomsterna, det ska jag erkänna, jag är väl inte koma-sepig för intet. Men jag tackade åtminstone ja till de frikostiga erbjudanden som kom i min väg. Och det med glädje och entuasiasm!

Ikväll ska jag t.ex. ut på det lantligaste landet, någonstans mellan Lund och Bjärred. Det blir jag, två av Sony Ericssons starkaste lysande stjärnor någonsin, och en hund. Kanske en flarra vino tinto eller två. Asball ju.

Och tro inte att jag lägger på locket efter det, åh nej. Redan i mitten av nästa vecka har jag dejt med damlandslaget från Gymnasieskolan. Äkta kärlek.Sådan gammal som aldrig rostar.

Som om inte dessa sociala utsvävningarna var helt barockt out of character, två på en vecka liksom, sägs det därtill att jag nästa helg får besök från Göteborgs finest. Snyggare kan ingen vara, än min gamla brumfru.

Ja det är helt sjukt, jag är en ny människa ju. Den sura, tilknäppta grådassiga kärringen byts ut till ett socialt yrväder, kanske med ett par för många glas innanför västen, det kan mycket väl hända, men vem räknar?

Hur blir man tjock?

2012-02-03T09:32:00.001+01:00

Det är inte det att jag är tjock, eller nånsin har varit. Okej, när jag vägde 73 kilogram utan att för den skull ha en bäbis i magen, då kände jag mig rätt jävla svullen. Men inte ens det var ju fetma, BMI låg fortfarande i runda slängar på 27. Det är lite tjockt, men knappast farligt.

Hur de har jobbat som väger 100 kg+, det övergår mitt förstånd. Hur har man tid och kraft att äta så mycket? Det finns fan tonåringar som väger 120, hur hann de, hur gjorde de? Det får ju nästan ses som en bedrift. Det är ju en rent sportslig insats, att lyckas äta så mycket skit, utan att spy upp det och utan att röra på sig nämnvärt. Det blir nog mest stapplandet mellan soffa och kylskåp. Fascinerande.

Och detta kommer från en moffare av rang. Fly mig en påse bullar och jag trycker i mig fem medan andra tar två. Omtag på efterrätten - alla gånger. Släpp mig lös vid lösgodishyllan och jag skedar med lätthet ett halvt kilo snask i påsen. Och häver i mig merparten redan i bilen hem.

Jag kan det här med att svulla. Chipsmiddag, sju sorters kakor till fikat, kolhydratsrace - jag har inga problem med något av det.

Visst, numera håller jag ju på mig vad gäller kolhydrater. Iallafall ibland. Fram emot torsdagen brukar jag hålla helg. Och det är ju semmelsäsong nu. Och ibland, typ varje dag faktiskt, är det någon tjomme som bjuder på choklad på jobbet. Men vadå, tjockglad ju.

Och jag är inte ens särskilt tjock, bara lite klädsamt bullsvullen runt midjan. 60 kg, varken mer eller mindre.

Så jag undrar fortfarande: Hur gör alla tjocka, hur hinner ni? Bajsar ni aldrig? Sprutar ni in intravenöst? Äter ni i sömnen? Hur kommer man upp i 120 knyck?

Frukostdags på hemmadagiset

2012-02-03T08:30:00.000+01:00

När dagis är stängt har man hemmadagis, inte mer med det.Då får alla som vill gå i pyjamas hela dagen. Bara de stora får avlösa varandra på den gemensamma arbetsplatsen några kilometer bort. De små slipper gå ut, så jävla gött.

Minns att jag som barn FRIVILLIGT vistades ute, har barska minnen om stjärtlappar i snöbackar, skridskoåkning på sjöar. Hur kunde jag ställa upp på det, och samtidigt tycka det var typ härligt? Tyckte jag verkligen det eller inbillade jag mig att man SKA tycka om snöig vinter? Är det inte lite som med iPhonen, alla har en därför måste den vara bra. Idiotens logik. Den svenska vintern, vi har ju en sådan varje år, därför måste den vara bra och värdefull. Och barn älskar snö, finns inget bättre.

Nej fan, jag känner mig lurad.

Numera HATAR jag snö och kan väl inte precis dölja mitt hat för mina barn. Därför stannar de som kan även inne på dag 2 av stängt dagis, det är bara jag som måste ta mig ut och köra bil och prova ut glasögonbågar, vilket skämt.

Glöm att jag ska cykla på isfis, jag tar bussen till bilen.