Thursday, February 23, 2012
I'm a sucker for cheese
Ja, jag har erkänt. Jag drabbades av en tår i ögat när Prins Daniel från Ockelbo utannonserade sin dotters födelse på sjukhustrappan. Men vad fan, jag var ju trött. Nyvaknad. Kanske inte nyförlöst, men minnet består ju. Jag vet ju hur stort det är.
Jag kan försvara mig med att jag hade reagerat likadant för vilken annan jävla nybliven förälder som ställde sig så tuppstolt utanför en förlossningsavdelning och proklamerat sitt barns födelse. Längd, vikt, jättesöt. För det är ju rörande, det är ju stort. För individen, inte nödvändigtvis för staten, som i fallet Prinsessan Tronarvinge. Det var inte alls den aspekten som rörde mig. Det var ju just det som gjorde att jag kände mig obehaglig till mods över min tår, att jag samtidigt blev äcklad över det rojalistiska tramseriet.
Nu är det ju få förunnat och komma ut från förlossningen till ett pressuppbåd, det får man ju aldrig se, när Bengt Bedrup och Svenne Banan föder barn, det blir ju på sin höjd en notis i tidningen.
Hade det varit Skäggsikas man som kom ut och utannonserade födelsen av deras dotter, den lilla som föddes igår på Isabellas födelsedag, då hade mina känslor, för att citera Daniel Westling, varit all over the place, då hade det kommit riktiga tårar. Men sådana viktiga födslar utannonseras bara på Facebook.
Jag kan försvara mig med att jag hade reagerat likadant för vilken annan jävla nybliven förälder som ställde sig så tuppstolt utanför en förlossningsavdelning och proklamerat sitt barns födelse. Längd, vikt, jättesöt. För det är ju rörande, det är ju stort. För individen, inte nödvändigtvis för staten, som i fallet Prinsessan Tronarvinge. Det var inte alls den aspekten som rörde mig. Det var ju just det som gjorde att jag kände mig obehaglig till mods över min tår, att jag samtidigt blev äcklad över det rojalistiska tramseriet.
Nu är det ju få förunnat och komma ut från förlossningen till ett pressuppbåd, det får man ju aldrig se, när Bengt Bedrup och Svenne Banan föder barn, det blir ju på sin höjd en notis i tidningen.
Hade det varit Skäggsikas man som kom ut och utannonserade födelsen av deras dotter, den lilla som föddes igår på Isabellas födelsedag, då hade mina känslor, för att citera Daniel Westling, varit all over the place, då hade det kommit riktiga tårar. Men sådana viktiga födslar utannonseras bara på Facebook.
Wednesday, February 22, 2012
Grattis till min lilla
Ettårskalas, det har vi haft idag. Och vi kan unisont konstatera följande:
Hon kan gå fem steg, men har inga tänder.
Hon kan slafsa i sig med sked, men dunkar den ännu hellre i bordet.
Hon är en sucker för det söta. Jävlaridet vad hon mumsade tårta, det passar sig väl eftersom hon är söt som socker (nu fick jag ostpriset, tack och bock).
Hon säger inte så mycket, men förstår desto mer. Det viktigaste kan hon ju säga, nämligen mitt namn, och jag heter mamma om du undrade.
Hon är miltals mycket snyggare idag än hon var för ett år sedan. Vi tittade nämligen på bildspel via teven, moderna människor, och kunde konstatera att hon som alla nyfödda en gång såg ut som en rödfnasig, ihoptryckt alien. Men det är ju tur att man inte ser det då, när man precis klämt ur sig, tycker man, världens vackraste barn. Lite senare såg hon förresten ut som Robert Aschberg, inte lika coolt som Lovisa som i den åldern liknande Billy Corgan, men vem har sagt att det är något fel på flintskalliga gubbar, vilken som helst, inte jag. Nu är hon dessutom världsklassnygg, så vem är jag att klaga.
Hon är i princip omöjlig att fotografera eftersom hon befinner sig i ständig rörelse och vägrar titta upp och le fint när mamma ropar häpp med sin knäppmaskin. Du får tro mig på mitt ord när jag säger att mitt barn är gulligast i kommunen.
Nu är det ett faktum tydligen att jag har två små barn, och ingen bäbis. Fast inga tänder och napp i mun, det är väl bäbisvarning, nog är min bäbis en bäbis?
Vad som också framgick under kvällen, och det här berättade en snubbe som jobbar på IT, tillika min bror, för mig, är att jag jobbar för ett företag som använder en akronym som står för något så snuskigt som "Suck on My Cock". Varför tänkte ni inte på det, era stolliga jappsar, ska det va så, jag bara undrar, ska man ha så kul på jobbet?
Sunday, February 19, 2012
It's Sunday morning och mamma steker pannkakor
Igår sov jag som en ungdom till klockan 11, idag var det "min" morgon och den började klockan 8 med välling och Musse Pigg.
Nu torkar jag snor och steker pannkakor, hyvlar en ostskiva emellanåt.
Det är det vi kallar multitasking, särskilt om det ständigt också sitter en smartphone i näven, vilket det ju alltid gör på en modern småbarnsförälder.
Saturday, February 18, 2012
Jag hör ingenting, jag ser ingenting. Men jag sitter ju här. Tror jag.
Lovisa tittar på film på datorn. Med hörlurar. Byggare Bob. Kranis och Monstret.
"Kan du titta med mig?"
"Ja, men jag hör ju inget, du har ju lurar"
"Jo, du hör, dom pratar ju!"
För så trodde man ju, att det man själv ser och hör, det kan alla förnimma. Som när man håller för ögonen, då kan ingen annan se heller. Eller när man blundar och utbrister: "Du kan inte se mig!". Så egocentrerad är världsbilden. Själv är verkligen bäste och ende dräng.
Själv läser jag, på min mans inrådan "The Atheist's guide to reality", där man redan i första kapitlet får veta att allt är meningslöst, allt är tillåtet, moral, kärlek, själsliv är påhittade och vi är små, obetydliga frön i universum. Det viktigaste är alltså att man har så roligt som möjligt, allt annat är a waste of time. Tid förresten, det existerar egentligen inte, det har vi bara hittat på för att förstå varför allt förfaller. Men om universum drar ihop sig igen, om big bang reverserar, då kommer "tiden" gå åt andra hållet, dvs vi kommer att gå från förfallna till nyutsprungna, från kaos till ordning, Benjamin Butler for real. Detta skulle hypotetiskt sett kunna ske om bara några miljarder år.
Spännande. Nu fortsätter jag läsa.
Monday, February 13, 2012
Saker jag nästan gjorde - det var iallafall nära ögat
Här kommer, som kontrast till andra människors ointressanta listor över sina liv, en mycket mycket spännande lista på vad som aldrig hände men som kunde ha hänt. En "jag kunde ha klämt mig" a la Ullaguran. Håll till godo.
Jag kunde ha blivit jurist
Ja hör och häpna. Jurist, vad trist. Men efter några år på universitetet i humanistiska ämnen som intresserade mig men som jag inte trodde skulle generera arbetstillfällen, fick jag småpanik och tänkte att JAG MÅSTE BLI NÅGOT. Och eftersom varken läkare eller civilingenjör låg för mig och jag hade växt upp med alldeles för många avsnitt av LA Law (Lagens Änglar hette det sinnesstört nog på svenska), tänkte jag att jag kunde bli brottsmålsadvokat. Men efter ett år av tandagnisslan, torra lagböcker, paragrafryttande och sneda blickar på de "riktiga" juristerna med chinos, skjortor och ingen humor, insåg jag förstås mitt snedsteg och hoppade av juristbanan.
Jag kunde ha blivit knarkare
Så många människor i min närhet, så många normala, med funktionsdugliga liv som bara piffade upp festen lite, och det ständiga glorofierandet av pulver i näsan jag "växte upp med" i London - jag kunde ju lätt ha trillat dit. Men jag antar jag var för svensk.För rädd. På ett bra sätt.
Jag kunde ha blivit våldtagen av en svarttaxigubbe
Det här var läskigt och riktigt nära ögat. Efter att jag stått, själv, och väntat på min nattbuss hem till Archway, var jag så sjukt trött att jag lät en främmande man skjussa mig hem. Han var nog inte ens en taxi, när jag tänker efter. Bara en äcklig gubbe. Och han stod där och TJATADE på mig. Häng med nu, jag kör dig hem, här ska du inte behöva stå. I säkert en timme tjatade gubben hål i huvudet på mig, tills jag till slut, mitt sjuka nöt, gav med mig. Hoppade in i hans bil. Någonstans i närheten av King's Cross körde han in på vad för mig verkade vara en snuskig bakgata och stannade bilen. Tände en spliff. Paniken i det. Jag sa till på skarpen. Nu. Kör. Du. Mig. Hem. Som du lovade. Och lustigt nog gjorde han det. Bara så. Men det kan väl knappast ha varit hans tanke från början?
Jag kunde ha flyttat ihop med Prins Henrik
När jag flyttade till London 2001 var jag fortfarande ihop med ett riktigt jävla stolpskott. Som jag hittat på internet, bara en sån sak. Lunarstorm? Ja, så var det. Han hade ett frimärke med en svensk flagga tatuerad på ena höften, det säger ju allt. Riktigt obehagligt brun i sin åsiksmaskin. Vad skulle jag med en sån till? Ingen vet. Halvful var han också. Bred skånska, risiga kläder. Vi hade väl vart ihop nån månad eller två när jag stack. Med ett löfte om att komma tillbaka till hösten. Och då var planen att jag skulle flytta in i hans enormt fult inredda lägenhet vid Folkets Park i Malmö. Vilken sjuk idé! När jag dumpade honom på ett Sverigebesök framemot maj fick jag se en vuxen skinhead gråta. Det var kanske lite sorgligt.
Jag kunde ha krossats mot en stenvägg fastspänd i en skidlift
På en skidresa cirka 1995. Min anorak hade fastnat i skidliftssätet och när jag skulle till att hoppa av kom jag inte loss, utan fortsatte in mot maskineriet. En meter innan jag skulle kastats in i en bergvägg släpptes jag mirakulöst av, det var väl den där Gud. Darrigare knän har jag väl aldrig skidat ner för en backe med än efter den fadäsen.
Jag kunde ha varit med i ett frågeprogram på teve
Jag tror det hette Musikmatchen, och var alltså en frågesport om musik, på TV! Hur cool kände inte jag mig att jag blivit utvald. Hur nervös var jag inte. Men så visade det sig att det skulle krocka med "Helenas fest" till vilken killarna från Åkarp skulle komma, och med vilken en av dem jag hade hångelläge. Så jag ringde till TV och frågade om jag inte kunde få vara med vid ett annat tillfälle istället. Men dra den om rödluvan, den gubben gick förstås inte alls. Så de strök mig. Så klart. Huruvida jag fick hångla minns jag inte ens idag. Ovärt!
Jag kunde ha sagt till Neil Tennant att jag älskar honom
När jag träffade Neil Tennant på Trash, och jag spände mig något så oerhört för att verka cool. Låtsas att jag bara var en tjej, vilken som helst, som ville snacka med en gubbe lite bara, vilken som helst, om ditten och om datten, absolut inte den musik jag älskat sedan jag var 14. Men det är klart att han såg i mina ögon att jag älskade honom, att jag var typ världens största Pethead. Men jag sa det inte. Jag var för cool för det.
Jag kunde ha blivit antastad av en äcklig internetnörd
Det här var i chattandets barndom, när man ICQ:ade, hittade coola killar på internätet, kanske på Lunarstorm, eller dess föregångare med det sjuka namnet Hångelguiden (oh yes). Just där någonstans i Lunarträsket hittade jag någon tragisk tjomme som visade sig bo på nån av de andra studentkorridorerna i Lund. Han brukade sitta uppe och kuckilura om nätterna, han var väl nån slags töntig plugghäst kan jag tro, och med honom kunde jag växla några, småflörtiga vad vet jag, ord på nattkröken efter ett par glas innanför västen. En natt när jag kom hem mer än salongsberusad tog min nyfikenhet i takt med min cp-skada över och jag bjöd helt frankt hem honom mitt i natten. Och tönten kastar sig på cykeln och står 20 minuter senare utanför min dörr. Varpå jag så klart genast kan identifiera honom som den fule tönt han var och kör hem honom igen. Varpå han, som trott att han skulle få, om inte ligga så iallafall hångla, blir sur. Hade han bara vart lite mindre töntig hade det kunnat sluta illa. Hur tänkte jag?
Jag kunde ha snott en asäckligt stinkande skinnpaj i punkstil
Det var iallafall en sådan jag råkade få med mig hem i fyllan och dimman från Dublin Castle en natt när jag inte kunde hitta min egen jacka vid hemgång. Jag märkte det när jag vaknade nästa dag och det stank svettig punkröv i mitt sovrum. På golvet låg jackan och fräste ut dessa vämjeliga odörer. Men vem är jag att stjäla av en simpel punkare - nästa dag knökade jag ner äckelblusen i en kasse och bar den som en soppåse tillbaka till Slottet så att den eventuellt kunde hitta tillbaka till sin rättmätige ägare.
Jag kunde ha dött i en tragisk cykelolycka
Det var jag och Fyrklövern, det var en flaska häxa, det var en vansinnescykelfärd till stan, det var en regnhalkig gata, en trottoarkant och mitt sedermera sönderköttade ansikte. Med gott läkkött syntes det ingenting längre efter ETT HALVÅR (tänk den tragiken för en 18-åring, ett svullet, sönderskrapat fejs i flera månader), men jag kunde så klart lika gärna slagit huvudet i backen och antingen dött eller hamnat i cp-rullstol för resten av livet, du väljer själv vilket alternativ du ser som hetast.
Jag kunde ha dödat en igelkott
Liten nyfiken ungjävel oövervakad i trädgården i Södra Sandby. Vad är det där för lustig sten med piggar? Jag pillar lite med min pinne. Oh, spännande, den rör på sig. Och ju mer jag hackar med pinnen desto mer står taggarna upp. Vad är det för lustig mojäng? Hack, hack. Tills mamma kommer ut och ser mitt mordförsök. Skriker på mig, som mammor kanske ofta gör, men väldigt sällan min kolugna. Och jag blir avbruten. Jag skäms än idag, men kan bara trösta mig med att jag inte fattade vad jag sysslade med.
Jag kunde ha sprängts i en terroristattack
Iallafall var jag i "rätt" stad, och jag försökte gå på ett tåg, men det var inställt, så jag var sur och tog en buss, och kom till centrala London och möttes av det miserabla meddelandet att terrorister spränger tunnelbanetåg och bussar. Bara inte just de jag råkade sitta på. Oh du vidriga värld.
Jag kunde ha jobbat på Mediamarkt
Jag blev åtminstone kallad till intervju en gång, och självklart hade de velat ha mig, med min briljanta skoltyska, den hade jag haft stor nytta av känner jag. Men jag hade redan vid det laget fått mitt heta snygga jobb på Sony Eriksson så jag sa nej tack auf widersehen, ha det nu jättebra.
Jag kunde ha bett till Gud
Det här är riktigt, riktigt obehagligt för en sann ateist, varför inte misoteist, som undertecknad. När jag var liten, låt oss säga 12 bast, hade jag en kompis som var med i Pingstkyrkan. Och jag brukade följa med henne dit, pga kul pyssel, pga gemenskap, pga gratis fika. På veckomötena låg förstås all fokus på annat än Gud och Jesus, det är ju så finstilt de religiösa indoktrinörerna jobbar, lite subtilt, lite hjärntvättaraktigt. Jisses vad trevligt vi har, då måste nog Gud finnas och vara en trevlig prick, skulle man förmodligen resonera. Men det fanns ett litet inslag av kyrklighet i dessa sammankomster, och det var de ungefär fem minutrarna där alla ungdomarna skulle be tillsammans. Be för att någon skulle göra bra ifrån sig på ett prov, ett fotollslag skulle vinna - sådana oerhört triviala ting (inte ett ord om världsfred eller aids-botemedel, oh no). Och när alla de andra förtappade själarna knäppte händerna, blundade och mumlade, satt jag och glodde på vansinnigheterna som försiggick framför mig (för ja, jag insåg redan då vansinnet) med oknäppta händer och trumpen min. Men ibland tittade någon av Jesus-ledarna upp från bönen, uppfordrande, argt, varför ber inte du Ulrika. Och jag fick låtsas att jag glömt, röra händerna mot varandra som om jag tänkte knäppa dem (över min döda kropp!), men självklart låta händerna gå isär igen så fort Jesus-jäveln blundade i förvissningen att även Ulrika är ett fromt lamm.
Jag kunde ha blivit jurist
Ja hör och häpna. Jurist, vad trist. Men efter några år på universitetet i humanistiska ämnen som intresserade mig men som jag inte trodde skulle generera arbetstillfällen, fick jag småpanik och tänkte att JAG MÅSTE BLI NÅGOT. Och eftersom varken läkare eller civilingenjör låg för mig och jag hade växt upp med alldeles för många avsnitt av LA Law (Lagens Änglar hette det sinnesstört nog på svenska), tänkte jag att jag kunde bli brottsmålsadvokat. Men efter ett år av tandagnisslan, torra lagböcker, paragrafryttande och sneda blickar på de "riktiga" juristerna med chinos, skjortor och ingen humor, insåg jag förstås mitt snedsteg och hoppade av juristbanan.
Jag kunde ha blivit knarkare
Så många människor i min närhet, så många normala, med funktionsdugliga liv som bara piffade upp festen lite, och det ständiga glorofierandet av pulver i näsan jag "växte upp med" i London - jag kunde ju lätt ha trillat dit. Men jag antar jag var för svensk.För rädd. På ett bra sätt.
Jag kunde ha blivit våldtagen av en svarttaxigubbe
Det här var läskigt och riktigt nära ögat. Efter att jag stått, själv, och väntat på min nattbuss hem till Archway, var jag så sjukt trött att jag lät en främmande man skjussa mig hem. Han var nog inte ens en taxi, när jag tänker efter. Bara en äcklig gubbe. Och han stod där och TJATADE på mig. Häng med nu, jag kör dig hem, här ska du inte behöva stå. I säkert en timme tjatade gubben hål i huvudet på mig, tills jag till slut, mitt sjuka nöt, gav med mig. Hoppade in i hans bil. Någonstans i närheten av King's Cross körde han in på vad för mig verkade vara en snuskig bakgata och stannade bilen. Tände en spliff. Paniken i det. Jag sa till på skarpen. Nu. Kör. Du. Mig. Hem. Som du lovade. Och lustigt nog gjorde han det. Bara så. Men det kan väl knappast ha varit hans tanke från början?
Jag kunde ha flyttat ihop med Prins Henrik
När jag flyttade till London 2001 var jag fortfarande ihop med ett riktigt jävla stolpskott. Som jag hittat på internet, bara en sån sak. Lunarstorm? Ja, så var det. Han hade ett frimärke med en svensk flagga tatuerad på ena höften, det säger ju allt. Riktigt obehagligt brun i sin åsiksmaskin. Vad skulle jag med en sån till? Ingen vet. Halvful var han också. Bred skånska, risiga kläder. Vi hade väl vart ihop nån månad eller två när jag stack. Med ett löfte om att komma tillbaka till hösten. Och då var planen att jag skulle flytta in i hans enormt fult inredda lägenhet vid Folkets Park i Malmö. Vilken sjuk idé! När jag dumpade honom på ett Sverigebesök framemot maj fick jag se en vuxen skinhead gråta. Det var kanske lite sorgligt.
Jag kunde ha krossats mot en stenvägg fastspänd i en skidlift
På en skidresa cirka 1995. Min anorak hade fastnat i skidliftssätet och när jag skulle till att hoppa av kom jag inte loss, utan fortsatte in mot maskineriet. En meter innan jag skulle kastats in i en bergvägg släpptes jag mirakulöst av, det var väl den där Gud. Darrigare knän har jag väl aldrig skidat ner för en backe med än efter den fadäsen.
Jag kunde ha varit med i ett frågeprogram på teve
Jag tror det hette Musikmatchen, och var alltså en frågesport om musik, på TV! Hur cool kände inte jag mig att jag blivit utvald. Hur nervös var jag inte. Men så visade det sig att det skulle krocka med "Helenas fest" till vilken killarna från Åkarp skulle komma, och med vilken en av dem jag hade hångelläge. Så jag ringde till TV och frågade om jag inte kunde få vara med vid ett annat tillfälle istället. Men dra den om rödluvan, den gubben gick förstås inte alls. Så de strök mig. Så klart. Huruvida jag fick hångla minns jag inte ens idag. Ovärt!
Jag kunde ha sagt till Neil Tennant att jag älskar honom
När jag träffade Neil Tennant på Trash, och jag spände mig något så oerhört för att verka cool. Låtsas att jag bara var en tjej, vilken som helst, som ville snacka med en gubbe lite bara, vilken som helst, om ditten och om datten, absolut inte den musik jag älskat sedan jag var 14. Men det är klart att han såg i mina ögon att jag älskade honom, att jag var typ världens största Pethead. Men jag sa det inte. Jag var för cool för det.
Jag kunde ha blivit antastad av en äcklig internetnörd
Det här var i chattandets barndom, när man ICQ:ade, hittade coola killar på internätet, kanske på Lunarstorm, eller dess föregångare med det sjuka namnet Hångelguiden (oh yes). Just där någonstans i Lunarträsket hittade jag någon tragisk tjomme som visade sig bo på nån av de andra studentkorridorerna i Lund. Han brukade sitta uppe och kuckilura om nätterna, han var väl nån slags töntig plugghäst kan jag tro, och med honom kunde jag växla några, småflörtiga vad vet jag, ord på nattkröken efter ett par glas innanför västen. En natt när jag kom hem mer än salongsberusad tog min nyfikenhet i takt med min cp-skada över och jag bjöd helt frankt hem honom mitt i natten. Och tönten kastar sig på cykeln och står 20 minuter senare utanför min dörr. Varpå jag så klart genast kan identifiera honom som den fule tönt han var och kör hem honom igen. Varpå han, som trott att han skulle få, om inte ligga så iallafall hångla, blir sur. Hade han bara vart lite mindre töntig hade det kunnat sluta illa. Hur tänkte jag?
Jag kunde ha snott en asäckligt stinkande skinnpaj i punkstil
Det var iallafall en sådan jag råkade få med mig hem i fyllan och dimman från Dublin Castle en natt när jag inte kunde hitta min egen jacka vid hemgång. Jag märkte det när jag vaknade nästa dag och det stank svettig punkröv i mitt sovrum. På golvet låg jackan och fräste ut dessa vämjeliga odörer. Men vem är jag att stjäla av en simpel punkare - nästa dag knökade jag ner äckelblusen i en kasse och bar den som en soppåse tillbaka till Slottet så att den eventuellt kunde hitta tillbaka till sin rättmätige ägare.
Jag kunde ha dött i en tragisk cykelolycka
Det var jag och Fyrklövern, det var en flaska häxa, det var en vansinnescykelfärd till stan, det var en regnhalkig gata, en trottoarkant och mitt sedermera sönderköttade ansikte. Med gott läkkött syntes det ingenting längre efter ETT HALVÅR (tänk den tragiken för en 18-åring, ett svullet, sönderskrapat fejs i flera månader), men jag kunde så klart lika gärna slagit huvudet i backen och antingen dött eller hamnat i cp-rullstol för resten av livet, du väljer själv vilket alternativ du ser som hetast.
Jag kunde ha dödat en igelkott
Liten nyfiken ungjävel oövervakad i trädgården i Södra Sandby. Vad är det där för lustig sten med piggar? Jag pillar lite med min pinne. Oh, spännande, den rör på sig. Och ju mer jag hackar med pinnen desto mer står taggarna upp. Vad är det för lustig mojäng? Hack, hack. Tills mamma kommer ut och ser mitt mordförsök. Skriker på mig, som mammor kanske ofta gör, men väldigt sällan min kolugna. Och jag blir avbruten. Jag skäms än idag, men kan bara trösta mig med att jag inte fattade vad jag sysslade med.
Jag kunde ha sprängts i en terroristattack
Iallafall var jag i "rätt" stad, och jag försökte gå på ett tåg, men det var inställt, så jag var sur och tog en buss, och kom till centrala London och möttes av det miserabla meddelandet att terrorister spränger tunnelbanetåg och bussar. Bara inte just de jag råkade sitta på. Oh du vidriga värld.
Jag kunde ha jobbat på Mediamarkt
Jag blev åtminstone kallad till intervju en gång, och självklart hade de velat ha mig, med min briljanta skoltyska, den hade jag haft stor nytta av känner jag. Men jag hade redan vid det laget fått mitt heta snygga jobb på Sony Eriksson så jag sa nej tack auf widersehen, ha det nu jättebra.
Jag kunde ha bett till Gud
Det här är riktigt, riktigt obehagligt för en sann ateist, varför inte misoteist, som undertecknad. När jag var liten, låt oss säga 12 bast, hade jag en kompis som var med i Pingstkyrkan. Och jag brukade följa med henne dit, pga kul pyssel, pga gemenskap, pga gratis fika. På veckomötena låg förstås all fokus på annat än Gud och Jesus, det är ju så finstilt de religiösa indoktrinörerna jobbar, lite subtilt, lite hjärntvättaraktigt. Jisses vad trevligt vi har, då måste nog Gud finnas och vara en trevlig prick, skulle man förmodligen resonera. Men det fanns ett litet inslag av kyrklighet i dessa sammankomster, och det var de ungefär fem minutrarna där alla ungdomarna skulle be tillsammans. Be för att någon skulle göra bra ifrån sig på ett prov, ett fotollslag skulle vinna - sådana oerhört triviala ting (inte ett ord om världsfred eller aids-botemedel, oh no). Och när alla de andra förtappade själarna knäppte händerna, blundade och mumlade, satt jag och glodde på vansinnigheterna som försiggick framför mig (för ja, jag insåg redan då vansinnet) med oknäppta händer och trumpen min. Men ibland tittade någon av Jesus-ledarna upp från bönen, uppfordrande, argt, varför ber inte du Ulrika. Och jag fick låtsas att jag glömt, röra händerna mot varandra som om jag tänkte knäppa dem (över min döda kropp!), men självklart låta händerna gå isär igen så fort Jesus-jäveln blundade i förvissningen att även Ulrika är ett fromt lamm.
Sunday, February 12, 2012
Subscribe to:
Posts (Atom)